Jag läste. Hon skrev inte som jag förväntat mig. Jag rev ur sidan och sparade den. Många gånger under åren har jag tänkt på henne och det hon hann uträtta i sitt liv. Många gånger har jag tänkt på hennes märkliga ord i den där krönikan.

De handlade om debattklimat. Proffsdebattörers agerande inför publik. I tv-soffor. På estrader.  Nätmobbing visste vi ännu inte vad det var. Men det skulle lika gärna kunnat handla om oss vanliga amatörer. Hur vi pratar med varandra när vi tycker olika.
   ”En bra debatt ska vara både elak och knivskarp. Men en bra debatt förutsätter respekt för motparten. En bra debatt leder framåt. Men vulgärdebatter och buanden, liksom grovt debattartilleri (   ) där ´fienden´ hängts upp, leder bara ned i dyngan.”

Så skrev hon som varit med. Och sen kom det verkligt intressanta. För det är ju det personliga och nakna som berör. Hon, vars naturliga plats var på frontlinjen, skrev:
   ”Jag minns en debatt när jag var ganska ung. Jag hade laddat upp. Smockorna haglade – från min sida. Min motdebattör hade inte alls förberett sig på den låga debattnivån. Följaktligen vann jag publiken, och därmed inspiration till nya påhopp. Efteråt träffade jag henne vid tåget. Hon var vänlig men hade tårar i ögonen. Lika dåligt som jag sovit efter debatter där jag ’fått stryk’, lika dåligt sov jag efter den debatten.”

Krönikan var underskriven av Anna Lindh, då ordförande i Socialdemokraternas Ungdomsförbund. Den 11 september i år var det tio år sen Anna blev brutalt mördad. Ärliga, modiga Anna. Önskar att fler var som du. Önskar att jag vore det. Jag föreslår att vi hedrar Annas minne med att efter bästa vilja och förmåga försöka ta efter hennes attityd. Med respekt för motparten. Man skulle rentav kunna ta chansen att lyssna på varandra. Lära sig något nytt, vidga sig. Det är väl ändå något som ingen kan förlora på.