Christina Lundberg, Anita Rindeland och Anne-Grete Schuler skriver (i KA 15/2013) att de inte förstår Kommunals beslut att stödja den politiska falang som vill stoppa vinster i välfärden.
  Frågan om vinster i välfärden är en ideologisk fråga och man kan titta på den ur en mängd olika perspektiv. Jag har tidigare arbetat med hemtjänst i ett privat företag och har liksom Christina Lundberg och Anne-Grete Schuler bra erfarenheter av min tid där. Men idag jobbar jag kommunalt.

Ett av de främsta argumenten för en privatisering av välfärdssystemet, sett från oss på golvet, är att privata bolag är mer flexibla än de kommunala verksamheterna. Organisationen är ofta mindre rigid och många upplever att de som medarbetare har en röst och blir lyssnade på. Man känner sig viktig.

Det är fint med gåvor från ovan i form av meningsfulla saker som bidrar till en bättre arbetsmiljö, eller mindre meningsfulla som gratis frukt eller några extra slantar i lönekuvertet. Men makt av den typ som på sikt kan ge oss skäliga arbetsvillkor i dessa tider av nedskärningar, det kommer vi aldrig få. Det måste vi kämpa för.

Vi ska känna oss stolta över det arbete vi utför och visst är det trevligt att känna sig uppskattad av sin arbetsgivare. Men det är även viktigt att kritiskt granska de verksamheter vi är en del av och att förstå de maktstrukturer vi befinner oss i. Det går inte att bortse från att det i alla privata bolag i grunden finns ett krav på lönsamhet. I den kommunala verksamheten finner man ofta samma retorik men strukturen är annorlunda. Det finns mer resurser i den kommunala verksamheten eftersom det inte finns något vinstkrav. Vad vi behöver är en demokratisering av arbetsplatsen, inte bara på ytan utan på riktigt.

Även om de privata vårdbolagen skulle försvinna så skulle jobben finnas kvar. Det kanske till och med skulle finnas fler.

Jonas Lidström,
personlig assistent