Någon som förstår

Ibland hatar hon verkligen det här jobbet. Kanske inte hela jobbet på en gång, utan snarare vissa av de mer eller mindre betydande arbetsmomenten om och om igen.
  Att gnugga bort intorkat bajs ur toaletter så man blir svettig är ett sådant moment. Om bajset dessutom har torkat in därför att någon annan glömde att städa direkt efter att Grön var på toaletten växer hatet och hon vill gå ut i personalrummet, slå näven i bordet och skälla ut den skyldiga.

Till slut spolar hon i alla fall en helt ren toalett och knackar toalettborsten mot kanten. Borsten i skålen bakom toaletten så att Grön inte störs av den, ytdesinfektion och pappershandduk längs toalettkanten, och sedan papperet i soppåsen och ytdesinfektionen på badrumsskåpet. Hon tar en snabb titt på avföringslistan på insidan av skåpluckan, men där har ingen skrivit något på tre dagar. Och nu tänker hon gå ut och ta ett allvarligt snack med de där ute, om både det här och annat.
  Men det hörs röster utanför det öppna badrumsfönstret, och lukten av cigarettrök blandas med den  från rengöringsmedel.
  ”Jag var så jävla bakis igår”, skrattar Emma. ”Och så himla anti mot allt som Micke ville göra”.
  Anette skrattar också, och hon inser att hon inte kommer ha ett allvarligt snack den här gången heller.

Skyddsförklädet i soppåsen, handskarna, och kanske hon själv också. Hon stänger fönstret och tar med sig påsen. Toalettlocket är uppfällt, sitsen nere och på kardborreremsan bredvid handfatet sitter en bild av en kaffekopp. Hon är nära att släcka ljuset, men ångrar sig när hon har fingrarna på strömbrytaren. Grön vill ha tänt, alltid.
  Ute på köksbordet står en fruktskål med en banan och tre äpplen, och på köksbänken nära kylskåpet finns kaffebryggaren och en grön plastkorg. Melittafiltret är redan på plats, och ett halvfullt halvlitermått med vatten, två kaffemått, en kaffeburk med locket öppnat och två papperslappar, en blå och en röd, är uppradade intill kaffebryggaren.
  Papperslapparna ja, ett litet experiment. Hon kan tydligt se framför sig hur hon själv la dem där för en stund sedan. Hon ser så nöjd ut, och förväntansfull. Men när känslan försöker återvända till kroppen avfärdar hon den med en generad suck. Det kryper i kroppen av skam, vem tror hon att hon är egentligen? Allt är så noggrant förberett att man skulle kunna tro att det verkligen spelade någon roll.
  
Ibland hatar hon faktiskt det här jobbet. Nej, hatar är fel ord. Ibland känner hon sig på gränsen till outhärdligt obekväm på jobbet.
  ”Vad gjorde du i helgen då?”, frågar Anette.
  Det låter inte som att Anette eller Emma verkligen vill veta. Det är snarare så att de plötsligt insåg det okamratliga i att de babblar på om allt de gjort i helgen medan stackars lilla Linnea sitter där helt tyst. Det är inte så att de hatar henne, de fryser inte medvetet ut henne. De tycker synd om henne och skulle såklart vilja ha henne med i samtalet, men är lite trötta på att hon aldrig har något intressant att berätta om sitt liv.
  Och vad gjorde hon egentligen i helgen? Hon läste en bok, men inte för att någon på jobbet rekommenderat den. Det var en recension som fick henne att köpa den. Och nu skäms hon lite över hur bra hon tyckte den var och hur märkvärdig hon kände sig när hon läste den.
  Förutom det spelade hon våldsamma dataspel hela lördagsnatten, och gjorde det dessutom bra.
  Hon skulle kunna säga att helgen var en blandning av finkulturell samtidslitteratur och blod, men det gör hon inte.
  ”Jag var och fikade med en kompis. Och sen läste jag en bok som jag inte kunde slita mig från. Lugnt och skönt!”
  Hon har faktiskt vänner. Det är bara det att de antingen har flyttat, har pojkvänner eller är den sortens vän som befinner sig på andra sidan jordklotet och som man gillar att prata med under våldsamma dataspelsnätter. Men varje gång hon har varit ensam hemma en hel helg måste hon ljuga. Det är som att det är av yttersta vikt att ingen ska få veta hur vansinnigt ensam hon känner sig när hon släcker datorn sent på natten för att hon helt enkelt inte orkar spela längre.
  ”Åh, vad mysigt det låter”, säger Emma.

Det blir tyst, skrikande tyst. Och hon hatar Emma lite. Sedan fortsätter Anette prata om den där killen, den fyra år yngre, som hon har börjat dejta. Anette kommer snart berätta om hur de hade sex i helgen, det är hon säker på och förbereder sig på att försöka dölja hur generad hon blir. Men dörrklockan räddar henne.
  ”Det är nog Grön”, säger hon och reser sig.
  Anette och Emma märker inte ens att hon försvinner.
  Grön skrattar när han kliver in genom dörren.
  ”Kramas”, skriker han.
  Han sträcker ut armarna och omfamnar henne hårt. Det är få personer som Grön kramar alls. Kanske har han förstått att hon tycker om honom och att han känner av hur spännande hon tycker att han är, att hon faktiskt försöker lära sig förstå honom. Det är definitivt hur hon vill att det ska vara.
  ”Kaffe”, säger Grön sen och viftar med den ena handen ovanför den andra.
  ”Schemat”.
  Grön ler och springer i galopp före till sin lägenhet. 
  Han slänger väskan på hatthyllan, trampar av sig skorna och får lätt av sig jackan. Hängaren i jackan är som vanligt svår att få grepp om och han grymtar lite, men lyckas till slut själv hänga jackan på kroken längst till vänster. Han vänder sig helt om och sliter loss den översta bilden från kardborreremsan, springer i riktning mot kaffebryggaren och lägger bilden i en plastficka på väggen bakom bryggaren.
  ”Kaffe”, skrattar han.

Hon pekar mot de uppradade föremålen och Grön sätter igång. Vattnet i bryggaren och lite utanför. Ner med locket. Måttet i korgen. Två rejält rågade kaffemått kaffe i filtret. Båda måtten i korgen. Filterhållaren igen med en ansenlig smäll. Tvekan. Den blå lappen intill den blå lappen. Två fingrar på timern. Den röda lappen med visst besvär under den andra röda lappen. Två fingrar på knappen.
  ”Kaffe! Kramas!”
  Och ibland älskar hon det här jobbet.