Monica Zetterlund. En nationalikon som så gott som alla i Sverige känner till. Från den tid då det var det offentliga folk främst förhöll sig till. Hon var den gudabenådade sångerskan från värmländska Hagfors som tog både Sverige och New York med storm. ”En prinsessa från New York och skitunge från Hagfors” som någon säger i filmen. Som tillsammans med Beppe Wolgers förde in det svenska språket i jazzen, som gjorde revy med Hasse & Tage och spelade in skivor med jazzlegenden Bill Evans.
  Allt finns med i denna välavvägda film som tryfferats med höjdpunkterna i karriären.

Men allt är inte musikkarriär, drinkar, cigaretter och härliga romanser. Filmen är ordentligt grundad i vardagen och väjer inte för komplexitet. Här finns snedstegen i framgångssagan med, baksidan och sorgkanterna. Där Monica inte har sällskap när hon sakta går hem genom stan. Där hon är ensam, olycklig och onykter.
  Här finns svårigheten att förena moderskap – hon var ensamstående mamma – med karriär. Hur de aldrig går att förena, de egna behoven och dotterns.
  Hur hon trängtar efter faderns bekräftelse. Man kan tycka att filmen lägger stor vikt vid de nära relationerna och Monica Zetterlund som mamma. Men den skildrar de stora smärtpunkterna i hennes liv på ett sätt man inte kan värja sig emot.

Edda Magnason spelar Monica med en sanslös talang för rätt tonläge (och då syftar jag inte enbart på sången – det är Edda Magnason själv som framför sångerna i filmen). Hon lyckas få till både en frasering och en blick som känns Monica Zetterlund.
  Kjell Bergqvist gör ett mycket fint och känsligt porträtt av hennes pappa, som själv valde den trygga familjevägen istället för att satsa på musiken.
  Monica Z är en förförisk film om än med tjocka sorgkanter. Ett måste för alla som någon gång ägnat Monica Zetterlund en tanke.