En kvinnlig väljare beskrev nyligen i Rapport att folk är sugna på de här hundralapparna, men: ”Sedan sitter man och klagar på att det inte finns någon skolskjuts och det är dåligt med lärare, men de förstår inte sambanden.” 
  Det egendomliga ligger i att det tidigare varit socialdemokraternas främsta gren att få folk att begripa sambanden mellan budgetens utgifter och inkomster.

1952 hette den Socialdemokratiska valfilmen ”Skattefria Andersson”. Det var den folkkäre Stig Järrel som spelade skattekverulanten Andersson, som domderade över de höga skatterna när han körde sin flotta bil, men plötsligt stod bilen mitt ute på en veteåker.  Publiken skrattade, för den förstod att utan skatter blir det inga vägar att köra på.  
  Långt senare har professorn i sociologi, Stefan Svallfors, kunnat visa att det finns ett betydande stöd för höga skatter, om den offentliga sektorn håller hög kvalitet.  Men några säger att vi nu lever i en ny tid där folk flyr offentliga lösningar, för att de inte är tillräckligt bra.
  Dock är den motsatta slutsatsen också möjlig – att massiva skattesänkningar är idiotiska med tanke på de eftersatta behov alla kan se.  

Valstrateger brukar säga att förslag om att höja skatter bäddar för valnederlag.  Men förra året i Kalifornien fanns en folkomröstningsfråga om väljarna föredrog en skattehöjning för de rikaste framför att stänga ett antal skolor.  Svaret var ett klart ja. 
  En svensk variant behöver inte formuleras lika tillspetsat, men sambanden blir tydligare om man direkt kan koppla en skattehöjning till en bättre skola.  

Så agerade den legendariske Gunnar Sträng när han skulle bryta ner det hårda motståndet från sina egna mot att införa en omsättningsskatt, det som i dag kallas moms.  På möten landet runt ställde han frågor som:  Vill ni ha grundskola för alla?  Barnbidragen? Och så vidare, hela listan av reformer som köade upp. 
  Besvarades frågorna med ”ja”, såg Sträng pillemarisk ut och förklarade att då behöver vi också en omsättningsskatt.  På ett år lyckades Sträng bryta ner motståndet just genom att visa sambanden.  Sådana pedagogiska grepp duger än i dag.

Ja

Jonas Gardells romantrilogi.

Nej

Pennalismskolor som Lundsberg.