Bröder som slåss på blodigt allvar

”…shouup”
  Häftklammern gräver sig in i bröstets solbrända hud med maskineffektiv snabbhet. Shoup, shoup, häftpistolen matar på. Han får tag på plåtbricka på golvet och slår mot motståndarens blodiga panna.
  Det är alltigenom vidrigt. Men det är efter matchen, i omklädningsrummet, jag börjar gråta. När Mickey Rourke sitter med krökt rygg, neontajtsen nedhasade. Kroppen skälver för varje metallbit som plockas ut ur köttet.
  – I USA är det många som glider runt och inte vill sluta. Många är just fattiga, säger Daniel Karlsson och på stolen bredvid honom flikar Andreas in.
  – Det är en jäkligt bra film,  den är baserad på en dokumentär om Jake the Snake, en amerikansk wrestlare. 

Vi sitter i Tangopalatset, Wrestling syds hemmascen som lockar hundratals skrik­ande fans varje kväll det är show. När tvillingarna Andreas och Daniel Karlsson ikväll kliver in i ringen är det inte som de genomtrevliga 30-åringarna framför mig, utan som de lättretliga slagskämparna ”Ante Cimex” och ”Guldkalven”.  Den vulgokultur som hade sina glansdagar på 80-talet har gått och blivit hipp. Publiken är en salig blandning. Men av de som brottas här i Malmö är de flesta arbetare.
  – Om nån från överklassen gick med skulle det väl vara att slumma, flinar Daniel som till vardags jobbar nattskift på ett LSS-boende för barn. Brorsan Andreas är aktivitetsledare, bland annat för vuxna med aspergers syndrom.
  – Vi är stolta kommunalare hela familj­en, säger han och påpekar att en annan gemensam nämnare för Malmö-wrestlarna är att många håller på med kultur på olika sätt. Andreas skriver och Daniel målar.

”Det var en kille på en fest för några år sen som tyckte vi skulle börja. Det var väl nåt med freakfaktorn över enäggstvillingar”, säger Daniel Karlsson som har hittat några av sina bästa vänner genom wrestlingen.  

I filmen The Wrestler säljer Mickey Rourkes nergångne brottare sin kropp som levebröd och får en bedagad hjältestatus som plåster på såret. I verkligheten finns det amerikanska brottare som också tjänar bra med pengar för de stora wrestlingbolagen. Här i Sverige är det fortfarande mest en subkultur för atletiska tjejer och killar med humor. Och en svaghet för adrenalin.
  – Om du ser att någon ska hoppa från ringen så flytta på dig eller ta konsekvenserna, säger Daniel till vår fotograf Martin Lindeborg.
  Det första Andreas Karlsson sa när jag ringde honom var att han inte ville prata om några knep. Wrestlare är dödligt less på frågan om vad som är ”på riktigt”.
  – Det är aldrig falskt blod i wrestling, det är en myt. Det är klart man inte vill göra illa någon, men det blir en bättre show om någon blöder, säger Daniel.

Han berättar att sista matchen ikväll är det hardcore, med tillhyggen och utan regler.
  – Men det kan man inte köra hela tiden för då förväntar sig publiken det, de vill bara ha mer.
  Andreas berättar att han just kommit tillbaka från att ha varit skadad i flera månader. Ett ledband i axeln hoppade ur. Daniel har fått åka på skallröntgen efter ett hårt slag.
  Men häftpistol då, det använder ni väl inte?, frågar jag lite nervöst.
– Jo, det kan det bli ikväll. Det är inte så farligt, säger Andreas med neutral min.
  Han berättar att föräldrarna varit och tittat några gånger.
  – Mamma kan bli lite rädd ibland. Vi messar alltid henne efter match att vi är okej. Men hon är samtidigt lite impad, säger Daniel.
  Det blir mat. Stark och god korvgryta i tomatsås. Jag kikar förgäves efter ris eller sallad. Killarna och de två tjejerna slevar i sig och surrar förväntansfullt runt borden. Två män rantar runt i tajta kalsonger och skjorta.
  – Hej Steinbolt, säger Andreas och kramar om en bitig dalmas som nyss anlänt med sin bag med ombyte.

Vi går ner i logen. Det är dags för personlighetsklyvning. Rummet är trångt, på ena sidan finns ett sminkbord. Spegeln har en naken träram och är krönt med fyra glödlampor.  Daniel sjunker ner i den blommiga, slitna soffan för att snöra på sig lackstövlarna. På bordet har det laddats upp med 200-grammare chokladkakor, muffins, bananer och Pringles. En kille i långa buskiga polisonger, jeansväst, rutig skjorta och truckerkeps struttar in.
  – Säg nåt kul, säger Daniel.
  – Kuk, flinar Eric Kalseth, alias ”Conny Mejsel”. På hemsidan presenterad som ”Göteborgare med förkärlek för brudar bärs och slagsmål”. 
  Utanför i salen stegras sorlet. Vi tar plats på läktaren. Speakern påminner om att hålla avståndet till scenen. På första raden sitter ett finklätt par i 60-årsåldern, ett gäng killar med skjorta och slipover, och några 30-åriga hipsters.

I logen åker guldkalsongerna på och lackstövlarna snörs upp. ”Dom är specialsydda för oss i Mexico. Jag gillar att dom är höga, skulle gärna ha dom över knäet”, skrattar Daniel. 

Och så startar det. Och jag inser att det varken är våldspornografi eller tramsigt fejk. Det är stundtals brutalt så att jag får titta bort. Men mer som en hårdhänt, väldigt vältajmad dans. Och nej – inga häftpistoler såklart.
  Medan Prodigy manar på från högtal­arna spöar ”den ryska björnen Mischka”, alias Mari Anari, handledare på ett LSS-boende, den finske wrestlaren ”Sly Sebastian” som är beväpnad med en rå flintastek.
  När Andreas och Daniel kommer in på scenen är publiken uppvärmd. Tvillingarna går en dubbelmatch.  Gudkalven (Daniel) och ”Big Machine”, mot Ante Cimex (Andreas) och ”Harley Rage”. De spelar först upp en kort scen med gruff. Tioåringarna i raden bakom mig hoppar upp och ner, sätter händerna runt munnen och gastar ”sluta snacka, börja slåss”.
  Andreas gör ett hopp från ringsidan mot Big Machines hals. Fötterna träffar aldrig riktigt hårt, men det ser ändå obehagligt ut. Ante-Cimex! Ante-Cimex!, mässar småkillarna.
  Till slut ligger tre av brottarna på golvet nedanför scenen bland stol­arna på första raden. Daniel gör en baklängesvolt rakt ner i kötthögen och publiken vrålar förtjust.

Andreas är rödflammig på hela överkroppen av de smackande slagen från motståndarnas handflator. Guldkalven och Big Machine går till sist segrande ur striden. Men Big Machine haltar och någon viskar att knäskålen har hoppat ur. Efter matchen träffar vi Daniel Karlsson ombytt med en öl i handen. Han säger att det är hemskt när någon skadar sig. Men att man blir lite avtrubbad.
  – När Andreas skadade axeln, det var jag som gjorde det. Jag skulle in på en ny match så jag gick direkt och körde den. Sen satte jag mig i logen och grät.
  Brorsan kom tillbaka senare på kvällen, morfindrogad och med mitella.
  – Han sa bara: Nu kör vi!, säger Daniel med ett lyckligt leende. 
  – The show must go on. Det är det viktiga.