Förr brukade en och annan kvinna dyka upp i talarstolen under Världsvattenveckan i Stockholm och berätta konkret hur det är att leva utan toalett och utan vatten.
  Nu syns ingen till.
  Men i en monter finns Tom Lauri Chimba från Ghana. Han tillhör en ideell organisation IRC, International Water and Sanitation Centre, med kontor i Ghana. På landsbygden har mindre än 20 procent toaletter.

Tom Lauri Chimba berättar om hur många gör sina behov i det fria med allt vad detta medför.
  – Om du får plötslig diarré, var tar du vägen om det regnar? Vi bränner buskar och skog, det är en sed här, så kvinnorna får gå långt för att förhoppningsvis kunna vara i fred.
  – IRC bearbetar politiker på regeringsnivå till lokala tjänstemän. Avsikten är att få byinvånarna att gå samman och bygga enklare toaletter och tänka på sin hygien. Några har börjat gräva ner avföringen i stället för att låta den ligga. Det är ett första steg.
  Själv arbetar Tom Lauri Chimba mest med vattenfrågor. Fortfarande får många förlita sig på vatten från floder och dammar. Flickorna hämtar vatten på morgonen och på kvällen och kommer för sent till skolan. Och är de torka kommer de inte alls. Kvinnor får ibland tillbringa hela dagen för att hämta vatten, hinner inte ta hand om barnen och blir beroende av männens inkomst.
  – Tyvärr finns det män som behandlar dem illa och slår dem om inte maten är lagad, när de kommer hem.

Tom Lauri Chimba är ändå optimistisk.
  – Det anordnas kampanjer och nybyggda hus har någon form av toalett. Regeringen har inrättat ett ministerium som arbetar för att kvinnor och barn ska få det bättre och för att männen ska bli mer medvetna om kvinnors rättigheter. Det finns också ett beslut på att kvinnor inte ska behöva gå längre än 500 meter för att hämta vatten.