”Man kör inte, man flyter fram”

Det är en repa i lacken. Fem personer står runt den röda Cadillac Biarritz cabrioleten från 1959 och funderar över hur den kom dit.
  – Ett tumavtryck tar en dag att få bort. Det här tar veckor att ordna, säger äg­aren Bengt Johansson uppgivet.

Det hårstråstunna strecket på bakre flygeln är knappt synligt men här på Torsby American Car club är det ingen som tycker han är löjlig. Alla vet att det här är Bengts finbil. En bil som bara används vid speciella tillfällen och som han blivit erbjuden enorma summor för. När han till slut sätter sig bakom ratten utanför klubben är det för att åka hem och byta bil. Den andra bilen är en nyare Cadillac från 1967 i lite sämre skick. Det är den som ska användas på kvällens tur till en folkpark.
  – Det gör inget om man spiller i den, säger han och lämnar nycklarna till Inger-Lise Andersen som ska köra. Hon kommer från Norge och jobbade i många år som busschaufför i Oslo innan hon flyttade till Torsby. Där har hon jobbat i omsorgen i sju år och även om hon själv säger att hon älskar sitt jobb saknar hon körningen ibland. Drömmen är egentligen att ha en egen amerikanare. Helst en röd Ford Mustang cabriolet -69.
  – Men de är för dyra så det är tur att jag får köra åt Bengt. Man har aldrig tråkigt i en sådan här bil. Folk tittar och blir glada. Stannar man någonstans så är det alltid någon som kommer fram och pratar gamla minnen, säger hon.
  Hon är inte den enda som ställer upp som chaufför. Även om ägarna är med i sina bilar så är det ofta andra som kör. Det finns en hederskodex som gör att körjobbet lönar sig. Förarna blir bjudna på inträdet och något att äta. Ikväll går turen till Pusteparken, en gammal folkpark mitt inne i skogen där två band ska spela. Inger-Lise ser nöjd ut bakom ratten. Framsätet i bilen är en bred soffa och både hennes väninna Wenche Aude och Bengt får plats bredvid henne.
  – Man kör inte en sådan här bil. Man flyter fram, säger hon och stannar för att möta upp några andra som åker amerikan­are till dansen.

Bilintresset i Torsby är inte bara stort, det är enormt. Tittar man på hur många personbilar som finns registrerade på privatpersoner ligger kommunen på tredje plats i Sverige, bara i Älvdalen och Malung är det fler. En av de Torsbybor som har flest bilar är Arne Nilsson som är mest känd som Arne på Sand. Han äger ett tiotal bilar och är en fanatisk mekare.
  – Jag har en hobby som gått för långt. Men det kan inte vara så farligt eftersom jag i alla fall vet om det själv, säger han.
  Mest stolt är han över en svart DeSoto adventurer 1958 som han återställt till nyskick. På Power Big Meet i Västerås, som är en av Sveriges största bilutställningar för amerikanare, blev den Best in show i tävlan med 1 600 bilar. Att vara riktigt tjurskallig är hans rekommendation för att lyckas. Det är inte ovanligt att drömmen om att förvandla ett direktimporterat amerikanskt bilvrak till finbil går i kras när tiden inte räcker till för jobb, familj och bilintresse. Bengt håller med honom, sedan han köpte sin första bil på 70-talet har han sett många ge upp.
  – Nu är det många som jobbar på andra ställen i Sverige eller i Norge och är borta hela veckor i sträck. Bilarna blir stående nere på klubben, säger han innan Inger-Lise vrider om nyckeln och bilen glider iväg efter de tre andra bilarna som mött upp.

Det är en vacker väg. Bergen vakar över grusvägar som trasslar sig fram genom skogen. Två älgar glor slött på den färgglada bilkaravanen. Det ser ut som om de inte riktigt kan bestämma sig för om bilarna som långsamt flyter fram på grusvägen är farliga eller inte. Det går väldigt långsamt, men trots att det är fyra mil till parken från Torsby är det långt ifrån en trist transportsträcka. Högtal­arna pumpar ut den ena rock’n’roll-klassikern efter den andra, alla sjunger med och då och då åker nävarna i luften i takt till någon favoritlåt. När vi till slut kommit fram är det redan midnatt och dansbandet har slutat spela. Det blir någon timmes häng innan det är dags att dra hemåt.
  – Det gör inget att det inte blir någon dans. Det är att köra som är kul. Jag är ju full av plåtkärlek, säger Inger-Lise.