Poohls uppväxtskildring utspelar sig i början av 90-talet när de första flyktingarna från Balkan kom till byn Åsensbruk i Dalsland. Daniel är elva och gläds över att han kommer få nya kompisar och fler spelare i fotbollslaget. Tyvärr är det många i byn som inte håller med honom och som hellre kallar de nyanlända för blattar än vänner. Snart samlas eleverna på skolan i två läger. De som blir kompisar med flyktingarna och de som vill att de ska åka hem. Skolgården blir som ett slagfält och mitt i allt detta, på tröskeln in i tonåren, försöker Daniel hitta sin identitet.

”Som om vi hade glömt” är en kort men viktig bok. Med ett främlingfientligt parti i riksdagen känns det som att vi verkligen har glömt 90-talets bränder mot flyktinganläggningar, Ultima Thule och lasermän. Poohls berättelse engagerar och igenkänningen är stor. Jag växte själv upp under 90-talet och liknande konflikter fanns på min skola.
  Jag önskar verkligen att jag kunde skriva att saker och ting har förändrats. Att den tiden i alla fall ledde till något gott. Tyvärr kan jag inte det. Men Poohls bok ger ändå ett slags hopp. Genom att berätta, förklara och nyansera går det mesta att förändra.