Jag vet inte om jag ska kalla Flickan för en svart, grå eller ljus läsupplevelse. Men det finns skäl för alla tre. Svart: för att flickan, bokens självklara huvudperson, har en närmast otänkbart hård uppväxt. Modern super, slår, föraktar, hatar, manipulerar. Flickan kuvas, hatar tillbaka, flyr. 

Grå: för att Flickan också är en bok om kolkällarnas Östtyskland. Staden nämns inte, men Klüssendorf är själv uppvuxen i Leipzig. Hon beskriver ett socialistiskt samhälle som tvärtemot alla ideal lämnar de svagaste ryggen. När flickan flyr från familjens helvete väntar ingen välvillig socialtjänst, ingen ingripande polis. Tvärtom: ännu hårdare världar öppnas.
  Ändå ljus: för att i flickans själ finns en så obändig allt besegrande livskraft. Hon förmår hysa kärlek och hon förmår hysa hopp trots slagen och trots att mamman lämnar henne att helt forma sin egen uppfostran. Hon är på inga sätt omärkt av uppväxtvillkoren, men det här är ljust ändå, eftersom Klüssendorf mitt i mörkret visar att människan själv kan skapa syre, godhet.

Flickan är också en ljus läsupplevelse för att den är skriven med ett exakt språk och för att tvåmansförlaget Thorén & Lindskog gång på gång vaskar guld i den tyska samtidslitteraturen.
  Angelika Klüssendorfs roman är den första delen av tre. Man vill både veta och inte veta hur det ska sluta.