Cecilia Cruseskär, obduktionstekniker.

I ett avlångt fyragradigt rum står obduktionsteknikerpraktikanten Cecilia Cruseskär. Hon fryser ofta i sitt yrke. Längs väggarna står ett tjugotal bårar med övertäckta människokroppar uppställda. De är obducerade och väntar på begravning. Cecilia är i dag undersköterska men vidareutbildar sig till obduktionstekniker. Att hon ska klara av utbildningen är en av de sista sakerna hon sa till sin far som gick bort tre veckor innan utbildningen startade i augusti förra året. Det löftet tänker hon hålla.
  – Jag har inte börjat med sorgearbetet än. När jag gör bra på prov är första tanken att ringa pappa och berätta, men kommer samtidigt på att han inte längre finns här. Det kommer nog som en chock när jag är färdig med utbildningen, säger Cecilia och klappar om sig själv.

Skallsåg.Med skallsågen skär Cecilia ett snitt i bakhuvudet från öra till öra och plockar ut hjärnan. 

Döden skrämmer inte Cecilia. I själva verket har hon alltid dragits till döden och intresserat sig för det okända. Det enda som hon inte tycker om är lukterna. En kropp måste obduceras så fort som möjligt, annars ruttnar den. Obduktionen är odramatisk, trots att det finns många fördomar om den.
  – Det är inte som C.S.I. på tv, säger Cecilia samtidigt som hon visar upp en skallsåg.
  I obduktionssalen står tre stora bord fast i golvet. Borden är försedda med vattentillförsel och egen brunn. De stora frostade fönstren släpper in mycket ljus men ingen insyn. Kommunalarbetaren får inte delta vid obduktionen, men Cecilia visar upp verktygen och berättar hur en obduktion går till väga.
  Hur hon skär upp kroppen från halsen till bäckenbenet och klipper av revbenen för att få loss bröstplåten. När kroppen är öppen tar hon ut alla organ som sitter fast i aorta, den stora kroppspulsådern. Organen vägs var för sig. Hjärta, lungor, lever, mjälte, njurar och urinblåsa. Även prostatan hos män och äggstockarna hos kvinnor. Därefter skär hon ett snitt i bakhuvudet från öra till öra och skalperar kraniet genom att dra hud och hår över huvudet. Sedan sågar hon upp skallen och tar ut hjärnan. Efter att en läkare har undersökt alla organ och hjärna lägger Cecilia tillbaka allt i kroppen igen och syr ihop den. Allt skrivs in i journalen.
  – Att vi har obducerat syns ofta inte när kroppen visas för anhöriga. Snittet i bakhuvudet täcks av håret och kudden som ligger i vägen, säger Cecilia och fluffar till en kudde i en kista.

Lik.Efter obduktionen hämtar begravningsbyrån kropparna.

I utbildningen ingår psykologi och krishantering. De ämnena har hon nytta av i kontakten med de anhöriga. Cecilia hjälper dem att förstå och är med när kroppen visas upp.
  – Det är en fördel att jag är lite äldre än de som är nyutbildade undersköterskor. Jag har lite mer livserfarenhet och vet vad sorg är, vilket jag använder i mitt arbete med anhöriga, säger Cecilia.
  När Cecilia Cruseskär är klar med sin utbildning får hon troligtvis återgå till sin underskötersketjänst. Det finns inte många obduktionsteknikerjobb i Sverige. När en ledig plats dyker upp kommer hon att söka tjänsten.

ID. Cecilia Cruseskär 

Yrke: Undersköterska, utbildar sig till obduktionstekniker.
Ålder: 33 år.
Familj: Man och två barn.
Bor: Västerås.
Lön: 25 000 kronor i månaden.
Bäst med jobbet:
• Bra arbetstider, inga kvällar eller helger.
• Att få hjälpa anhöriga.
• Självständigt.
Sämst med jobbet:
• Lukterna.
• Det är ofta kallt.
• Tunga lyft.
Om facket: ”Jag har varit medlem i Kommunal sedan 1998 och inte behövt vända mig dit för att få hjälp någon gång.”