Den iranske bussföraren och facklige aktivisten Afshin Osanloo är död. Han fängslades 2010 och dömdes senare för ”undergrävande verksamhet mot staten” till fyra års fängelse utan tillgång till advokat. I samband med fängslandet utsattes han för mycket svår tortyr och långvarig isolering. Myndigheterna uppger att han fått en hjärtattack den 20 juni i det ökända Rajaj Shahr-fängelset och avlidit på ett sjukhus tre dagar senare. Afshins syster hävdar dock att sjukhuspersonalen uppgivit att Afshin var död redan vid ankomsten och att döden måste ha inträffat långt tidigare. Enligt systern har brodern aldrig haft problem med hjärtat tidigare. Någon obduktion genomfördes inte och begravningen skedde så snart familjen fått tillgång till kroppen, som seden föreskriver.

Kommunalarbetaren har tidigare berättat om Afshins desperata vädjanden till omvärlden om hjälp och om tortyren han fått utstå, vilket han skildrat i ett utsmugglat brev. Kommunalarbetaren har även skrivit om Afshins bror Mansour Osanloo, tidigare ordförande för Bussförarnas Fackförening i Tehran, som efter att bussförarnas strejk 2007 slagits ned, blev torterad och var fängslad i 5 år innan han på grund av en världsomfattande solidaritetskampanj frigavs för ett år sedan. Mansour har därefter lyckats fly från Iran.

Iran är en teokratisk diktatur som inte tillåter en fri och oberoende fackföreningsrörelse. Förföljelser och mord på fackliga aktivister förekommer överallt i världen. I ett land som Colombia är det kapitalisters och godsägares lejda mördare som utför dåden. Men i Islamiska Republiken Iran är det staten som aktivt förföljer, fängslar, torterar och ibland även avrättar arbetare som kämpar för bättre förhållanden för sina familjer, sina arbetskamrater och arbetarklassen. Detta gör att protesterna måste riktas direkt till den iranska regeringen.

Den nye presidenten Hassan Rohani har mycket att bevisa beträffande de uttalanden han gjort om ett Iran med mindre repression och lättnader för de politiska fångarna i framtiden. Rohani är emellertid en gammal lojalist och centralfigur i den makthavande sfären av islamistiska teokrater. Därför bör vi inte ha några illusioner. Icke desto mindre bör all möjlig press sättas på hans nya regering med krav om att frige arbetaraktivisterna och alla politiska fångar. Du som läser detta kan kräva att regimen tar ansvar för Afshins död och friger de tusentals politiska fångarna genom att skriva under en petition (se länk till höger).

Afshin Osanloo blev 42 år och efterlämnade fru och två barn. Den tragiska nyheten om hans död i en ”hjärtattack”, föranleder brådskande åtgärder från den svenska och den internationella arbetarrörelsen för att om möjligt bidra till att inte fler arbetarledare i Irans fängelser mister livet till följd av tortyrskador, hälsovådlig fängelsemiljö, misshandel, sjukdomar och utebliven medicinsk behandling. Läraren och facklige aktivisten Farzad Kamanger, avrättades genom hängning för ett par år sedan, men det finns uppenbarligen andra sätt för regimen att göra sig av med misshagliga fackliga och politiska aktivister.

Den unge arbetaren och bloggaren Sattar Behestar är en av dem vars svårt sargade kropp vittnade om omänsklig tortyr innan han begravdes för några månader sedan. Efter tre dagars förhör om sina regimkritiska aktiviteter slutade hans hjärta att slå. Den facklige aktivisten Mohammed Jarahi är svårt cancersjuk men har åter fängslats och förvägras nu fortsatt behandling efter en kortare sjukhusvistelse. För många blir fängelsestraffet lika med en dödsdom i den obeskrivligt vidriga och sjukdomsalstrande fängelsemiljön. Oron för vad som kan hända andra kända fångar, som Reza Shahabi, Behnam Ebrahimzadeh, Sharokh Zamani och många andra, ökar i och med det omskakande beskedet om Afshin Osanloos död. Även utanför fängelsemurarna riskerar fackliga organisatörer, deras anhöriga och de som arbetar för mänskliga rättigheter att råka ut för ”olyckor” och överfall.

Det här är förhållanden som svensk och internationell arbetarrörelse måste fortsätta att arbeta emot. De fängslade iranska arbetarledarna och aktivisterna är en symbol för alla de fackliga och andra MR-kämpar i världen som riskerar sina liv. Den internationella solidariteten är en oumbärlig del av vår värdegrund och det viktigaste verktyget i kampen för en bättre värld. Kommunal har vid flera tillfällen protesterat mot behandlingen av de iranska bussförarna vars förbjudna organisation tillhör samma internationaler som vårt förbund. Senast på årets kongress antogs ett uttalande till stöd för dem och krav på alla fängslade arbetares och politiska fångars frigivande. Även Transport och LO har gjort skarpa uttalanden för de kämpande iranska arbetarnas sak. Men vi måste se till att våra röster når fram, både till de ansvariga brottslingarna i den iranska regeringen, till internationella organ som ILO och framförallt som moraliskt stöd till våra fängslade kamrater själva.

Göran Gustavsson,
ledamot av LO-distriktet i Stockholms representantskap
suppl. Kommunal Stockholms Läns Representantskap