Anna: ”Det här är inget liv”

”Man ska vara
uska eller
ha körkort”

 – Det är skitsvårt att få jobb. Man ska vara undersköterska eller ha körkort för att få jobb hos de privata, säger Åsa Grönlund, 48.
  Hon har jobbat 30 år i vården, 24 år i hemtjänsten i Upplands Väsby.  För drygt ett år sedan kom beskedet att den skulle läggas ner.
  – Det var en chock, ingen trodde att det skulle hända oss.

Först var Åsa Grönlund säker på att hon skulle jobba kvar i kommunen.  Att 30 års erfarenhet inte räknas gör henne besviken. I stället fick hon sluta med sex månadslöner. 
  – Det är första gången jag är arbetslös i hela mitt liv. Jag har jobbat sedan jag var 16.
  Nu har hon gått hemma i sju månader.
  – Frustrationen känns i hela kroppen, jag skulle kunna riva väggarna.

Helst vill hon jobba i hemtjänsten. Men när hon varit på intervjuer har det stupat på att hon inte är undersköterska och att hon saknar körkort. 
  – Nu ska jag titta på annat, man behöver inte erfarenhet för alla jobb. Plugga är inte min grej, jag vill inte sitta i skolbänken när jag snart är 50 och har 15 år kvar att jobba.

”Jag är så trött på
att jaga timmar”

I hemtjänsten sänktes tjänsten till 55 procent. När hemtjänsten lades ner fick undersköterskan Harpreet Kaur nytt jobb på ett kommunalt äldreboende. Men fortfarande 55 procent. Nu jagar hon timmar på ett privat boende.

I juni har hon fått 50 eller 60 timmar extra på Lavendelgården som drivs av Aleris.  Andra månader har varit sämre. En del dagar händer det att hon jobbar dubbla pass. Ibland flera dagar i följd.
  – Så klart att jag blir trött. Det är inte kul, det blir inget privatliv alls.
  Men det är inte alltid det går att jobba två pass, ibland hinner hon inte sluta förrän det andra börjar. Hon vill inte att de ska ringa samma morgon. Hon kan inte ta de passen, för hon kan inte lämna treåringen på förskolan med så kort varsel. Samtidigt vet hon att hon missar timmar.
  – Jag är trött på att jaga timmar, jag har hållit på i nästan tre år. Om jag inte får fler timmar får jag börja på ett tredje ställe.
När Harpreet Kaur ser en ledig tjänst söker hon den. Oftast får hon inte ens svar.  Fortsätter det så här tänker hon läsa vidare när barnen blivit lite större.
– Jag vill höja min kompetens, bli sjuksköterska eller distriktssköterska. Jag är nöjd med att jobba i vården.

”Jag har haft tur
– jag är nöjd”

– Jag fick fast jobb, 100 procent. Jag är nöjd med nya jobbet, säger Samira Ego.
  Sedan oktober i fjol arbetar hon på Olivias hemtjänst i Upplands Väsby. Arbetskamraterna och kunderna är desamma som när hon arbetade i kommunen.
  – Det här är bättre än kommunen, vi trodde inte det. De kastade ut oss på gatan, jag hade jobbat 12 år. Vi fick ingen hjälp från kommunen. Jag har kämpat, säger Samira Ego.

Först fick hon sex månaders provanställning på Olivia, nu är hon fast anställd.
  – Jag har haft tur, säger Samira Ego.
  I kommunen hade hon först 92 procents tjänst, sedan sänktes den till 76. På Olivia fick hon en heltidstjänst.

Enligt KA:s enkät tycker två tredjedelar att jobbet i den privata hemtjänsten inte är stressigare.
  – Det är ingen skillnad, det är samma problem. Vi hade inte mer tid mellan kunderna förut. Jag försöker hinna, säger hon och skrattar.
  Ibland hinner inte Samira Ego ta hela lunchrasten på 30 minuter.
  – Kanske blir det 20 minuter. Men jag bryr mig inte.

”Det här är inget liv – jag
kan inte planera någonting”

– När jag jobbar är det roligt. När jag inte jobbar är jag orolig, det är stressigt.
  Anna går på timme hos ett av de mindre hemtjänstföretagen i Upplands Väsby, tills i höstas hade hon fast jobb i kommunens hemtjänst.
  Anna heter egentligen någonting annat. Men hon är rädd att bli sparkad från jobbet och att de ska ta in någon som säger att allt är bra och inte ställer krav som hon har gjort. Därför vill hon inte att hennes namn ska synas i tidningen, inte företagets heller.

I april fick hon sista uppsägningslönen från kommunen. I maj visste hon inte hur hon skulle få pengarna att räcka.
  – Min hyra är nästan 6 000 kronor, sedan är det räkningar och telefon. Vad ska jag äta? Nu ska min dotter hjälpa mig, säger Anna, 52.
  Eftersom hon går på timme varierar lönen, ibland får hon 13 000 kronor efter skatt, i  bland 8 000. Anna vet inte om företaget betalar in tjänstepension. Företaget har inte kollektivavtal.

Hon började jobba extra hos det privata hemtjänstföretaget när hon fortfarande var anställd i kommunen. Då hade hon 65 procents tjänst, men det var lätt att få fler timmar, ofta fick hon ut 18 000 efter skatt.
  – Jag har bara schema för en vecka i taget. Jag vet inte vad som väntar nästa vecka. Det är jättejobbigt. Jag kan inte planera ett tandläkar- eller läkarbesök, säger Anna.
  En del månader har hon inte kommit upp i halvtid, en del månader har det blivit 60 procent. Hur mycket jobb det blir beror på hur många kunderna är.

Illustrationer: Elin Steen