Kampvilja bland spårvagnsförarna

Det är ovanligt tyst i Norrköping den här måndagsmorgonen. Spårvagnarna som i vanliga skramlar fram genom staden har tystnat. Vid spårvagnsdepån sitter förarna Isa Is, Zoran Lothinja och Arsim Lushaku på stolar i skuggan tillsammans med några kolleger. De har varit här sedan tidigt i morse när de skulle ha börjat jobba, men nu har de i stället skrivit upp sig för att bli strejkvakter. Några har redan tagit på sig röda jackor från Kommunal.
  – Det är klart att man egentligen inte vill strejka, man vill arbeta, men man måste kämpa för sina rättigheter, säger Isa Is.

Kommunal har hyrt en husvagn till tillfälligt strejkkontor och kaffe- och mackstuga. Annelie Karlsson från sektionsstyrelsen har varit på plats sedan klockan 04 i morse och håller på att upprätta strejkvaktlistor.

Ett av Kommunals viktigaste krav är att alla anställda ska få behålla sina jobb när ett nytt företag vinner en upphandling. Isa Is har jobbat som spårvagnsförare i Norrköping i 29 år och har varit med om många entreprenörsbyten. Senast var 2004 när Veolia vann upphandlingen. Då fick alla söka om sina jobb. Inte alla fick jobba kvar.
  – Företaget var smart, de gallrade bort sådana som varit mycket sjukskrivna, säger Isa Is.
  Spårvagnsförarna berättar också om när bussförarna fick söka om sina jobb och tvingades till körprov för att visa att de klarade jobbet de hade haft under många år.
  – Det finns folk som har kört i 30 år, varför ska de behöva bevisa att de kan sitt jobb? säger Selim Lukaj.

Ungefär 75 spårvagnsförare och vagnhallsarbetare har tagits ut i strejk på Veolia i Norrköping.

Men lika viktig tycker de frågan om arbetstiderna är och berättar om arbetsdagar på 10-12 timmar med en obetald rast på två timmar i mitten, och hur de kan komma hem från jobbet vid 19-tiden för att börja nästa pass klockan 04 nästa morgon. En förare som inte vill ha med sitt namn i tidningen kommer och visar sitt schema med pass från tidig morgon till kväll.
  – Du är hemifrån 12-13 timmar, du är aldrig hemma, det blir skilsmässa! säger Zoran Lotinja och alla skrattar.
  – Vi behöver inte slösa pengar på civila kläder! Bara när det är semester, fyller Arsim Lushaku i.
  Men även om stämningen bland kollegerna är skämtsam så ser de allvarligt på de långa arbetspassen, framför allt för att det är en säkerhetsfråga. När man har kört i tio timmar är det svårt att vara koncentrerad. Och de 30 minuter långa lunchrasterna, som Kommunal kräver ska bli 45, blir sällan 30 minuter utan krymper ofta ner till 24-25 minuter.

Bussarna fortsätter att rulla som vanligt i Norrköping, men spårvagnarna står för den allra största delen av kollektivtrafiken. De flesta av spårvagnsförarna vid depån tror inte att strejken kommer vara särskilt länge eftersom resenärerna drabbas så hårt. Men de hoppas att Norrköpingsborna har förståelse för varför de strejkar.
  – Jag tror att att de håller med, de vill ha säkerhet och att förarna är alerta. En del blir säkert irriterade. Men de borde ha tagit ut hela trafiken i strejk, säger Isa Is.

Gunilla Hansson har redan hunnit med ett pass som strejkvakt. Både hon och kollegan Johan Wikvist tycker att frågan om övertagande av personal är den viktigaste. Johan har varit med om att söka om sitt jobb en gång förut. 

En bit bort, i solen, sitter Gunilla Hansson, Johan Wikvist, Mohammed Al-Mahdawi och Elvira Dzeladenin utanför en husvagn som Kommunal har hyrt att ha som kontor och kaffestuga under strejken, eftersom de inte får vara inne på arbetsplatsen. Gunilla Hansson har redan hunnit vara strejkvakt vid en av de två grindarna till depån där strejkvakter är utplacerade. Dessutom har strejkvakter varit på plats på några ställen i inne i stan för att bussförarna inte ska behöva ta alla frågor från resenärer.
  – Det känns bra att strejka. Jag jobbar bara 75 procent men jag hör ju från mina kolleger om hur de jobbar 10-12 timmar och inte har några ordentliga raster, säger Gunilla Hansson.

Bo Lindvall är facklig företrädare på Veolia i Norrköping och jobbar i skötselhallen, men de som jobbar där har även behörighet för att köra spårvagn om det skulle behövas och är också uttagna i strejk.

Isa Is minns förra strejken och säger att inte mycket blev bättre efter den. Han är också pessimistisk och tror att även om de vinner framgångar nu så kommer försämringar komma smygande igen. Men han ser det som självklart att Kommunal ska få igenom sina krav.
  – Det måste de göra, det är därför man strejkar. Det är bättre att kämpa till sista blodsdroppen. Om man ger upp så vinner arbetsgivaren och vet att de kan köra över oss igen, säger Isa Is.