Ett gäng ungdomar i övre tonåren kommer på att det är ganska lätt att ta sig in i kändisarnas hem. De tar reda på när Paris Hilton är bortrest, googlar fram hennes adress och åker dit. Nyckeln har hon praktiskt nog lagt under dörrmattan. Inga larm, inga övervakningskameror. Där plockar de på sig av smycken, väskor och kläder.
  De hinner besöka ett flertal megakändisars vräkiga lyxvillor innan polisen kommer dem på spåren.
  Bygger på verkliga händelser för några år sen när The Bling Ring, som de kom att kallas, härjade i Hollywood.

Efter flera fina filmer var förväntningarna stora på Sofia Coppolas nya alster. Men jag blir djupt besviken. Filmens poäng framgår efter 10 minuter. Och materialet räcker till en kortfilm på sin höjd. Coppola slår in vidöppna dörrar med sin kritik av medie-kändis-bekräftelse-exponeringen, som vuxenvärlden gladeligen hjälper ungdomarna att tråna efter.
  Filmens något absurda behållning blir att scenerna från Paris Hiltons lyxvilla är äkta. De är, enligt uppgift, filmade i hennes lyxvilla där hon då tydligen har ett rum för smycken, ett för skor osv. I soffan pryds varenda soffkudde av ett bildtryck på Paris själv. I verkligheten, uppgav inbrottstjuvarna att de varit i hennes hus 12 gånger innan hon noterade att något var borta.

Det är en ganska sorglig historia på det hela taget. Men den sorgen, att det oäkta vinner över det äkta och verkliga i livet, kände vi redan innan den här filmen.
  Kul att se Emma Watson som osympatisk, välbärgad LA-brud i kontrast mot den präktiga helylle-brittiska Hermione i Harry Potter-filmerna.