Jan Guz.Jan Guz.

Europas fackliga ledare samlades i Dublin för att under två dagar diskutera krisen i EU och hur den ska lösas.
Enigheten var total i fördömandet av nedskärningarna av de offentliga utgifterna i EU:s medlemsländer, den ökande arbetslösheten, sociala dumpingen, kränkandet av fackliga rättigheter och den växande fattigdomen.
   – I Spanien har hälften av de arbetslösa inte ens en arbetslöshetsersättning att leva på. Allt fler svälter medan nöden bara blir värre, berättade en av de spanska deltagarna.

Även världsbanken kritiserar nu EU:s krispolitik som den anser förvärrar krisen.
   LO:s ordförande Karl–Petter Thorwaldsson beskrev krisen som ett resultat av en medveten politisk strategi.
   – Krisen beror inte på en tillfällighet. Den har orsakats av nyliberala krafter som sedan 80–talet har arbetat för att avreglera, sänka skatter och införa en otrygg arbetsmarknad, sa han.

Europafackets kräver att EU:s toppmöte om några veckor beslutar om en social union som en motvikt mot den ekonomiska unionen. Dessutom vill Europafacket att toppmötet beslutar om en investeringsplan för att få igång hjulen och köpkraften i EU–länderna.
   Men hur detta ska gå till, det kunde inte konferensen enas om.

En av de polska delegaterna, Jan Guz, som är ordförande i centralorganisationen OPZZ, tröttnade på diskussionen om vad som är politiskt möjligt att uppnå eller inte.
   – Vi måste sluta med vårt ängsliga tassande. Nu är det dags att vi agerar kraftfullt. Jag vill inte diskutera nya fonder som ska ge kapitalet ännu mer pengar från arbetarna. Kapitalet har tagit tillräckligt av våra tillgångar, nu måste vi kräva att dessa pengar används till att skapa jobb och välstånd i våra länder, sa han.

Jan Guz beskrev krisen i EU som ett krig, ett klasskrig, där kapitalet och den nyliberala högern attackerar löntagarna.
   – Facket ska kämpa för bra löner och villkor. Jag vill inte som liten man ge mer pengar till dem som vill förgöra oss. Kapitalet tjänar i dag mer pengar än innan krisen började. Europafacket borde diskutera hur vi organiserar oss för att möta detta krig, sa han.

Hans landsman, Piotr Duda, ordförande i centralorganisationen NSZZ Solidarnosc, instämde.
   – Vi är världsmästare på att prata. Men varför har vi samlats här? I våra hemländer växer en revolutionär stämning, men finns det någon revolutionär stämning här bland er, undrade han.

De polska facken är bland annat besvikna på att de svenska facken säger nej till krav om lagstadgade minimilöner som bestäms av EU.
   – Ni säger till oss att lönerna ska bestämmas i kollektivavtal. Men vi har inga kollektivavtal, arbetsgivarna vill inte förhandla med oss. Vår regering står på arbetsgivarnas sida. Vår enda utväg är att ni ska hjälpa oss att se till att EU beslutar om att vi ska ha minimilöner som det går att leva på, sa Piotr Duda.

Frågan om minimilöner har annars blivit en kompromiss inom Europafacket som uttalar att sådana antingen ska finnas i kollektivavtal eller i nationell lag. Men för de polska facken är detta ingen framkomlig väg i dag.
   Även social minimistandard är ett kontroversiellt krav i Europafacket, där facken i främst Syd– och Östeuropa gärna ser att EU bestämmer en lägsta nivå på inte bara minimilöner utan även pensioner, sjukersättning, socialbidrag och annat.

Det är främst de nordiska facken tveksamma till.
   – Vi är rädda för att en social minimistandard på EU–nivå drar ner vårt sociala skyddsnät som vi har i dag. Detta sociala skydd har vi lyckats bygga upp med hjälp av att vi betalar höga skatter. Det vet jag att många av er inte är beredda att göra, sa Bente Sørensen, ordförande för danska FTF.

Hon tillade att de danska löntagarna aldrig kan gå med på att EU ska besluta om minimilönerna i Danmark.
   – Men vi kan tänka oss social minimistandard inom politiken, exempelvis i form av EU–beslut om arbetstider och minimikrav när det gäller arbetsmiljö och skyddslagstiftning, fortsatte Bente Sørensen.

Den hetaste frågan i Dublin blev frågan om förslag till ny krisfond. Tyska LO presenterade sitt förslag till en Marshallplan för EU.
Den går i korthet ut på att beskatta kapitalet och de rika med en förmögenhet över 4,3 miljoner kronor. Denna skatt ska användas till att låna ut pengar till investeringar i nya jobb, satsningar på infrastruktur, energiåtervinning, utbildning med mera.
   Flera delegater tyckte förslaget lät intressant. De menade att krisen i EU bara kan lösas genom solidaritet, där de rika och länderna som inte är i kris, som Sverige, måste vara beredda att bidra för att hjälpa länderna i kris.

De svenska facken är dock emot förslaget.
   – Vi tror att det är klokare att se till att de rika länderna använder sina pengar till investeringar nationellt. Det kommer att dra igång hjulen också i EU:s krisländer, sa TCO:s ordförande Eva Nordmark.
   Hon tvivlar på att det går att få stöd bland svenska folket och de svenska politikerna för idén att istället skänka pengarna till en fond för att användas någon annan stans.

– Tack för ditt inlägg, det visade riktig solidaritet, svarade italienaren Luca Visentini kyligt och han fick några skratt med sig.
Luca Visentini är en av flera konfederala sekreterare inom Europafacket.
Karl–Petter Thorwaldsson håller med Eva Nordmark, även om det inte uppskattas av alla inom Europafacket.
   – Jag har inte åkt till Dublin för att vara populär. Mitt uppdrag är att säga som det är. Vi kommer aldrig att få stöd i Sverige för idén om en krisfond i EU som vi ska bidra till genom förmögenhetsskatt eller annat, förklarar han.

Karl–Petter Thorwaldsson har tidigare föreslagit att Sverige investerar 70 miljarder kronor nationellt för att skapa nya jobb i landet. Han fick inte ens stöd för detta av Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén som anser att budgettaket är viktigare.
   – I det läget måste jag utgå från vad som är politiskt möjligt att föreslå. Och då är det inte realistiskt med en Marshallplan enligt tysk modell. Jag har aldrig varit svag för plakatpolitik, säger Karl–Petter Thorwaldsson.

I oktober ska Europafackets styrelse försöka enas om ett förslag till hur EU:s kris ska lösas.