Clownbesök på äldreboendet

Det är tisdag och Guldbröllopshemmet i Stockholm får besök av clownerna Robban och Pajette. Alice går emot dem så fort de kommer in på hennes avdelning. De har hunnit träffas några gånger och fast det kan var si och så med att känna igen människor är hon glad att se dem. Robban säger hej och tar försiktigt hennes händer. Alice ler stort. Hon för Robbans händer uppåt och nedåt, fram och tillbaka i en ömsint dans. De säger små vänliga saker och halva meningar till varandra. Orden betyder inte så mycket i sig. Det är värmen de sägs med och det bubblande skrattet som fyller dem med mening. När Robban går vidare glittrar Alice ögon och leendet sitter som gjutet på läpparna.

Robban och Pajette, som egentligen heter David Carmel och Anne-Marie Möller, kommer från Glädjeverkstan. En ideell förening som just nu består av 14 sjukhusclowner. Sedan i höstas jobbar några av dem med demenssjuka. När de går in på en avdelning är tanken inte att ge en föreställning utan att möta varje person utifrån var han eller hon befinner sig mentalt just då. De skämtar, sjunger och trollar, men lika ofta handlar det om att bara lyssna eller hålla någon i handen. Målet är alltid detsamma: att nå in bakom sjukdomen och få dem de möter att känna sig sedda. Alla som arbetat med människor vet hur svårt det kan vara. Det håller Anne-Marie Möller med om.
   – Det gäller att gå in med respekt och lyhördhet. Alla vill inte heller, då måste man vara öppen för det, säger hon.

Att arbeta med sjuka är inte något nytt för clownerna på Glädjeverkstan. Föreningens clowner har arbetat med barn på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm i femton år.
   – Men det här är vuxna människor som har ett helt liv bakom sig och det här är något helt annat. Det blir speciellt att ha hela spannet mellan bus med pruttkuddar till att prata om livet med någon, förklarar Anne-Marie.

Demenssjukdomens olika symptom gör också att arbetsförhållandena blir annorlunda. David har flera gånger varit med om att en person han just pratat med inte minns det.
   – Många saknar kortidsminne. Det kan vara så att jag glömt en jacka hos någon jag haft ett långt fint möte med och när jag hämtar den möts jag av frågan: Har vi träffats?
   Clownerna har försökt lära sig så mycket som möjligt om sjukdomen innan de start­ade genom att träffa specialister, personal och anhöriga. Själva verksamheten ska byggas upp långsamt och börjar i liten skala på fyra boenden med trygga personalgrupper.
   – Vi behövde kunskap. Vi ville inte köra på och komma på att vi arbetat fel för att vi inte kunde läsa av dem vi mötte. Första gången vi kom hit gick vi bara runt och sa hej för att se vad som hände, säger Anne-Marie.

Både hon och David känner att de kompletterar personalen på ett bra sätt.
   – Det är en väldigt specifik situation att bo på demensboende. Det är ett strukturerat liv. Det blir så eftersom många demenssjuka behöver mycket omvårdnad. När vi kommer blir det ett avbrott i vardagen, säger han.
   Clownerna besöker sina boenden varje vecka för att kunna utveckla relationerna med de demenssjuka och personalen. Undersköterskorna som arbetar på Guldbröllopshemmet är nöjda.
   – Man märker att de får kontakt med dem som inte ens kan prata. Det blir på ett annat sätt än när det kommer musiker hit och spelar. Det blir mer rörelse, säger Wubnesh Woldegiogis.
   – Det är viktigt med glada stunder även för dem som har kort minne. När clownerna kommer frågar de om dagsformen för alla och får rapport innan de går ut. De vill veta vem som behöver dem, fyller Lamrot Getu i.

Sjuksköterskan Eliina Randström är inne på samma spår.
   – De gamla öppnar sig på ett annat sätt för clownerna. Fast de inte kommer ihåg själva mötet så sitter den där sköna känslan kvar och det mår de bra av, säger hon.
   Undersköterskan Ylva Nordvall som, arbetat inom vård och omsorg sedan sextiotalet, blev i början förvånad över de boendes reaktioner.
   – Ofta når clownerna dem som går i sin egen lilla värld. De lever upp. Många tycker om att det kommer manliga clowner också. Det finns ju inte så många män inom äldreomsorgen, säger hon och tittar mot en sittmöbel utanför köket.

Där sitter 97-åriga Anna-Lisa tillsammans med några andra gamla. Robban och Pajette jonglerar för dem med tunna schalar i vackra färger. Det är nästan lite feststämning.
   – Ska vi gifta oss? frågar Anna-Lisa plötsligt.
Robban hänger på.
   – Jaaaa! Vi gifter oss, säger han.
   – Nej, nu får vi lugna ned oss, säger hon. Det går inte. Vad ska pappa säga? Vi väntar någon vecka.
   – Ja, det gör vi, säger Robban.
   Sen klappar hon honom på armen.
   – Ni ska veta, och det här säger jag för att jag menar det, att ni betyder allt för mig, säger hon och ler.