Äldreboendet där tre av tio är män

Invid Minnenas trädgård i Vasastan i centrala Stockholm ligger Dalahöjdens äldreboende som drivs av Attendo. Det är en ovanlig arbetsplats – 30 procent av personalen här är män, mot cirka 10 procent för äldreomsorgen i hela landet.

I köket skojar Estifanos Kibrom med en kvinna som är nyss fyllda 100 år. Han har jobbat inom äldrevården i 14 år, först som vårdbiträde innan han utbildade sig till undersköterska.
  – Jag trivs bra med att jobba med människor. Det är jätteviktigt att man tycker om jobbet och inte bara jobbar för att tjäna pengar, det går inte, säger Estifanos Kibrom.
  Han har inte tänkt så mycket på att han jobbar i en kvinnodominerad bransch.
  – När jag började träffade jag en man som hade jobbat länge, så jag har aldrig känt mig utanför. Ibland är jag ensam man i huset och då ringer alla när de behöver hjälp med tunga lyft. Men jag tänker inte att det är ett kvinnojobb, säger han. 

Estifanos Kibrom och hans kollega Daniel Hjalmarsson, som är arbetsterapeut på Dalahöjden men började som vårdbiträde, säger att det händer att kvinnliga brukare inte vill ha hjälp av en man, särskilt med den personliga hygienen. Men att det också kan vara tvärtom. Därför är det bra med en blandning i personalen. 
  – Jag tror att det finns en bild hos många brukare att omvårdnad är något kvinnligt. Men jag vet också exempel på män som föredrar att ha män som hjälper dem. Jag har en man som har en rakapparat och då vill han inte att kvinnorna sköter den utan en man, för han tänker att män kan det där med rakapparater, säger Daniel Hjalmarsson.
  Han instämmer i att det finns förväntningar på männen att bidra med muskelstyrka. Men det är också det enda – i övrigt tycker Estifanos och Daniel inte att de behandlas annorlunda av brukare eller personal. Ingen av dem skulle säga att de i egenskap av män tillför något annorlunda. 

Men att det är helt lika håller inte kollegan Saba Habtu med om. Hon tycker att det är mer tjafs med kvinnor och att det därför är bra att det är mer blandat.
  – Kvinnor blir arga mer snabbt och så. Och vi kan inte vara lika starka heller, så det är bra att det finns män. Jag tycker att blandat alltid är bra, säger Saba Habtu.
  Trots det tycker inte Saba att just Estifanos och hon jobbar särskilt annorlunda, och varken Saba, Daniel eller Estifanos har tidigare tänkt på att det jobbar ovanligt många män på Dalahöjden. Men de tror att det kan ha blivit en positiv spiral, att de män som börjar hellre stannar kvar eftersom det redan jobbar många män där.

Alla tre poängterar att det främst handlar om personligheten och inte om könet. Både Saba och Estifanos lyfter fram att det är viktigt att fler män jobbar i omsorgen, för att det inte ska ses som ett kvinnojobb – det är så pass viktigt för samhället att det angår både män och kvinnor.
  – Jag tycker inte att bara kvinnor ska sköta det här. Det ska inte vara bara ett kvinnoarbete, så det är bra för att höja statusen, säger Saba Habtu.