Från de första blickarna, via en kyss under körsbärsträden till ett renoveringsobjekt på 70 kvadrat. Det går snabbt för Ida och Krister. För snabbt. När den inledande passionen falnat och vardagen tar vid fungerar ingenting. Krister är svartsjuk, småsint, mästrande och manipulativ. Ida är skör och osäker, får allt svårare att stå upp mot pojkvännens kontrollbehov. Så hamnar paret i en destruktiv spiral som leder rakt ner i mörkret.

Vi kallas för ”en skräckfilm om kärlek” av filmbolaget. Det är en träffande beskrivning. Jens Jonsson (manus) och Mani Masserat (regi) jobbar subtilt, tonen är vardaglig och realistisk. Krister är ingen klassisk filmpsykopat, hans vapen är inte smockor utan repliker som ”Jag är faktiskt förvånad över hur omoget du beter dig”. Det gör honom bara mer obehaglig.

När slutet närmar sig skruvas dramatiken upp. Känslan är att filmmakarna inte riktigt vågat fullfölja, att de känt sig tvungna att spetsa handlingen och vräka på lite extra för att få till finalen. Det fungerar – feelbad-faktorn blir skyhög – men är samtidigt lite synd. Vi är som bäst när man sitter i biomörket med en klump i magen och tänker: ”Skulle det här kunna hända i mitt förhållande?”