Sara ser skönhet i stället för skam

Förmiddagssolen strålar in i Astrid Lindgrens stora lägenhet på Dalagatan i Stockholm. Skrivmaskinen står där precis som om Astrid fortfarande var i livet och snart skulle sätta sig att skriva. I Vasaparken nedanför fönstret åker barn skridskor. Och i vardagsrummet mitt i ljuset står Sara Schwardt och byter om till en mera vårlik tröja. Hon känner det som att Astrid Lindgren var en avlägsen släkting, men de träffades aldrig. 

Den tolvåriga Sara i Ulricehamn drömde om att bli skådespelare. Planen var att spela Fideli i ”Den vita stenen” av Gunnel Linde. Hon skrev ett kaxigt brev till Astrid Lindgren och bad henne hjälpa till att verkställa planen. Samtidigt passade hon på att recensera några av Astrids böcker och filmer. När svaret kom blev Sara så ledsen och skamsen att hon spolade ned brevet i toaletten.  Men hon minns ännu vad som stod och citerar en rad ur minnet:
  – Jag får inte ens bestämma skådespelarna i mina egna filmer. 
  Det blev början på en brevväxling som fortsatte i många, många år. Nu finns den samlad i en bok.
  – Tänk dig att någon kommer hem till dig, går fram till smutskorgen och rotar upp din skitiga tvätt, släpar ut den, hänger upp den på torget. Och medan man står där i sin lilla stad och funderar på om man ska flytta till Stockholm eller Köpenhamn, då strömmar det till folk, de börjar fotografera, de betalar inträde och de går fram till dig och trycker din hand och säger – tack.

Så beskriver Sara känslan av att hennes ”skämmiga” brev från struliga stunder i livet blivit en bok. Det var inte ett enkelt beslut. Sara var rädd för vad folk skulle tycka. Dessutom hade hon och Astrid lovat varandra att inte visa breven för någon. Men Sara tror att Astrid hade tyckt om boken. Och hon tycker att det vore orätt mot svenska folket att behålla Astrid Lindgrens brev för sig själv.
  – Sedan kände jag så här – jag vill vara med i Astrid Lindgrens gäng! Jag kände mig som en avlägsen släkting eller något. Alla skulle behöva en sådan som Astrid i sitt tonårsliv.
  Astrid berättar om sina egna sorger och inger Sara förtroenden.
  ”Jag ville bara ta livet av mig stup i ett när jag var 19-20 år?.”
  Så skriver Astrid i ett brev när Sara berättat att hon inte ser mening i något.
  I ett av de första breven berättar Sara för Astrid att hon blivit skickad till ungdomspsyk.
”Tyvärr tror många att det är ett mentalsjukhus. Hoppas att du inte tror det.”
  Tillbaka får Sara stärkande ord och råd om att inte röka, skolka och dricka.
  – Hon var en motröst mot de röster som sa att jag var kass och fel. Jag upplevde att hela världen sa så och jag var känslig och tog åt mig. Jag tyckte att verkligheten var svår och det var lättare att vara i böckernas värld.

Sara Schwardt är fascinerad av att Astrid tog henne på så stort allvar. Hon skrev till henne som en jämlike, inte som ett barn.

Sara stängdes av från skolan eftersom hon skolkade för mycket. Och hemma skar det sig ordentligt med föräldrarna, det var bråk om allting och Sara kände sig inte förstådd. Hon försonades med sin pappa strax före hans död.
  Med sin mamma har hon en fin relation i dag. Sara berättar att konflikterna hemma var sådana som kan uppstå i vilken familj som helst. Att hon skickades till psyket utan diagnos blev ett sätt att lösa problemen.
  – Det var ju ett fasansfullt övergrepp. Men mina föräldrar handlade i god tro, de trodde att det var bra.
  – Men det är klart jag var besvärlig, jag bombhotade ett varuhus i Ulricehamn. Det är sådana saker man gör när man ligger i krig med vuxenvärlden.
  Sara fick flytta till sin mormor på den småländska landsbygden. Där blev livet lugnare och Sara började sköta skolan. I breven tryckte Astrid på att Sara borde utbilda sig och när hon slutat nian ville Astrid veta hennes framtidsplaner.
  – Det var ett bra råd att studera, det är klart att jag borde ha följt det för min egen skull. Men alla arbeten behövs lika mycket och det kunde ha gått sämre för mig. Jag har vänner som inte har jobb, som känner att de inte behövs.

Sara berättar att hennes liv inte har varit särskilt planerat. Om hon hade fått börja om hade hon sökt till journalisthögskolan, men hon hade dåligt självförtroende som ung. Hon provade många olika jobb innan hon började i hemtjänsten. Där trivdes hon och studerade därför till undersköterska. Men runt millennieskiftet sökte hon sig bort från jobbet som blev allt stressigare. I stället började hon städa på Borås sjukhus. Tempot var lugnare men efterhand har personalen fått mer och mer arbete, säger Sara.
  Inne i Astrids vardagsrum sitter Sara och jag i varsin vacker liten soffa. En av dem är rosa med vita blommor på. Vi dricker kaffe, precis som Astrid gjort med många gäster i dessa soffor.
  I ett brev berättar Astrid varför Sara är det enda barn hon väljer att brevväxla med:
  ”Jo, för att det finns nånting i dig som jag tycker om, du har en känslighet i dig som jag tror kanske har blivit tillknölad då och då men du har behållit den.”

På den här platsen skrev Astrid Lindgren rent sina manus. Hon skrev också de brev som hon skickade till Sara Schwardt (då Ljungcrantz) under många år.

Känsligheten finns fortfarande kvar, men i dag kan Sara hantera den bättre. Sara fastnade för detsamma hos Astrid, att hon var en sådan person som låg vaken och funderade på det som inte står rätt till i världen. Sara börjar tala engagerat om tiggare, om utförsäkrade och papperslösa. Vad skulle Astrid ha gjort om hon levt?
  – Det är så mycket råare nu än när hon levde. Och vi som arbetar ska prestera mer och mer och vi knäcks av arbetsbördan. Jag tror att Astrid hade mått jättedåligt över den här utvecklingen.
  I ett mejl efter att vi träffats berättar Sara mer om sin frustration inför dagens arbetsliv. Om kvinnor som tar ansvar, som får mer och mer arbetsuppgifter, som är rädda om sina vikariat och som tänker på den individuella lönesättningen. Som utser syndabockar bland de egna i stället för att gå samman och kräva en vikariepool.
  – Man kan mycket väl älska sitt arbete som kommunalare, men så länge föraktet för vårt arbete syns i lönekuverten är något fel.

Sara har tagit tjänstledigt ett halvår från jobbet på Borås sjukhus. När boken kom blev det helt enkelt för mycket. Människor i alla åldrar har hört av sig till Sara Schwardt i Borås och tackat för boken. Sara är lycklig över att det som hon var rädd för att visa är just sådant som människor tagit till sig och tyckt om. Hon har skämts mycket över saker hon skrev om till Astrid. Nu när det skämmiga är offentligt känner hon sig fri.
  – Det finns en skönhet i allt det där som inte finns i det perfekta livet.
  När vi en stund senare sitter på ett kafé nära Vasaparken tittar Saras intensiva, blåa ögon rakt in i mina över våra pastatallrikar. Hon gestikulerar med armarna och citerar en rad ur en Leonard Cohen-låt. Hon betonar vartenda ord.
  – Det finns en spricka i alla ting, det är så ljuset kommer in.