Karina kämpar för Arnes rätt

Karina Frantzén.

För snart tre år sen förvandlades Karina Frantzéns assistentyrke och Arne Ivarssons liv. Hans assistansersättning försvann, efter beslut från Försäkringskassan.
– Han är en av de mest invalidiserade i hela kommunen. Han har ett väldigt stort hjälpbehov, säger Karina Frantzén.

I dag är det en innedag hos Arne Ivarsson i Svartå, som tillhör Degerfors kommun i gränstrakterna av Värmland och Närke. Det är isigt, gråmulet och småkyligt, där utanför.
  Beslutet om innedag är förståeligt. Arne Ivarsson, med en svårartad Parkinsons sjukdom, kan ibland, när medicineringen fått full effekt, stappla några steg med rullator korta sträckor, inomhus, men inte mer. Han kan egentligen inte göra någonting utan hjälp och stöd. Vid förmiddagsfikat är det Karina som för mackan och koppen till hans mun. Det är lätt att konstatera att han är i stort behov av personlig assistans.
  Ändå drog Försäkringskassan in hans assistansersättning 2010. Hans grundläggande hjälpbehov översteg inte de 20 timmar i veckan som krävs, enligt bedömningen.
  Karina var mitt i semestern och hade just varit på Öland, bland posten låg ett rekommenderat brev.
  – Där stod det: hoppas du har en bra semester, här kommer din uppsägning. Var vänlig skicka tillbaka bifogad blankett snarast med underskrift, berättar Karina Frantzén.

När Arne behöver gå på toaletten får han hjälp av Karina.

För att göra en lång historia lite kortare: Beslutet från Försäkringskassan innebar att Arne nu endast får assistansen beviljad genom kommunen och i ett första skede såg det ut som Karina Frantzén skulle bli arbetslös. Men kommunen beviljade fler assistanstimmar och i dag har Karina en anställning på 64,9 procent. Det innebär arbete hos Arne mellan 8.00 och 14.30, två dagar i stöten enligt ett rullande schema mellan Karina och Arnes andre assistent, Roger.
  Resterande tid arbetar Karina i kommunens hemtjänst och får i princip ihop heltid.
  Hon hämtar en pärm i köket och läser ur beslutet vad Försäkringskassan kommit fram till när det gäller Arnes grundläggande hjälpbehov:
  – Toalettbesök samt hjälp med kläder ska ta 7 timmar per vecka. Duschning 3,5 timmar och hjälp med kommunicering 2,33 timmar per vecka.

Arne sitter framför teven, damernas storslalom i de pågående alpina VM-tävlingarna ska avgöras. Pernilla Wibergs hurtiga stämma ekar ur teveapparaten.
  – Det som hände 2010 var ändå det bästa som kunde hända mig personligen, säger hon plötsligt.
  Varför då?
  – Jo, jag fick chansen att komma tillbaka till hemtjänsten. Och jag fick lära mig att kämpa. Jag skrev brev till personalchefen och krävde att bli använd. Jag fick lära mig överklaga Försäkringskassans beslut. Jag skrev brev till JO (Justitieombudsmannen) flera gånger.
  Allt detta gör Karina för Arnes skull. Ändå vill hon helst av allt sluta som personlig assistent.
  – Det jag allra mest önskar är att Arne fick assistans dygnet runt och att jag själv fick en heltidstjänst i hemtjänsten.
  Hon tittar på Arne, känner genast av sinnesstämningen:
  – Du blev jätteledsen nu Arne när jag sade att jag ville sluta. Men om jag började i hemtjänsten skulle jag vilja vara din gode man.

Arne får hjälp av Karina med att äta och dricka.

Nyligen kontaktades Arne och Karina av en jurist vid Neurologiskt handikappades riksförbund, NHR, som vill driva fallet och har överklagat Försäkringskassans beslut till kammarrätten.
  Efter halv tre när Karina gått hem är det hemtjänsten som vid korta besök sköter om Arne. Ger honom mat, sköter om medicinpumpen, assisterar vid toalettbesök.
  Innan vi lämnar Arnes lägenhet hörs han ropa högt inifrån sitt rum. Hjälp!! Karina skyndar sig.