Framme på skolan frågar jag de vuxna om rutinerna när man lämnar över priset. Priserna. Det är två vinnare och de ska ha blommor, inramade diplom och juryns motiveringar upplästa för sig. Men i vilken ordning, vill jag veta. Ska bägge vinnarna upp på scenen samtidigt? Och ska man krama om dem? Eller kanske inte. Det kan vara känsligt inför alla kompisar.

Ingen verkar ha tänkt på ritualen kring överlämnandet. Det ger sig väl, säger de. Men jag börjar svettas och ser framför mig hur jag förstör alltihop. Om jag inte fixar detta på ett övertygande sätt kommer det att bli en skam för de stackars vinnarna att ta emot priset ur min hand. Hela skolan kommer att skratta och bua. Dagens ungdom är säkert inte att leka med.
  Jag ångrar bittert att jag inte kollat någon gammal Let´s Dance-final på nätet. Och vinnarna är …  Fyrahundra elever mellan sex och femton strömmar in och sätter sig på golvet, vi är i en gympasal. För sent att fly. Nu finns det bara två saker att göra. Hålla masken. Och be till Gud. Jag gör bägge sakerna med en väldig inlevelse. Så spänner jag ögonen i den församlade skaran, och drar i gång.

Jag talar i femton minuter om det värsta som finns på denna jord. Mobbning i alla dess former. Presenterar vinnarna, plockar fram diplomen. Vinnarna är två tjejer i år. De kommer omedelbart upp på podiet. De är stolta, de strålar, de är glada. Ingen kan tvivla på att  juryn har gjort ett rätt val. Utan att jag vet hur det gått till har de fått blommor, motiveringar och kramar. Av mig! Applåderna dånar i gympasalen. Alla har tagit detta på största allvar. Journalister och fotografer från två lokaltidningar tar över.
  Flera lärare kommer spontant fram och säger att det gjorde jag fantastiskt bra. Jag önskar plötsligt att jag fick dela ut anti-mobbningspris varje dag. Det var ju jättekul.

Det sista jag sa till tjejerna var tack. Tack från mig och alla andra som behöver såna som ni! Det där var lite kryptiskt. För jag hade inte hjärta att säga rent ut vad alla vuxna vet. Att mobbning inte automatiskt tar slut där vuxenvärlden tar vid. Tyvärr!

Ja

Respekt.

Nej

Förakt.