I femton år har jag bevakat de politiskt valda arbetsgivarna som ledarskrivare i kommunalarnas tidning. En del bra saker har hänt. Reallönerna har ökat, utbildningssatsningar och arbete med status pågår på många håll. Men de senaste åren har det ofta handlat om försämringar: Fler uppdelade arbetsdagar, större barngrupper, neddragningar i äldreomsorg och skola. Heltidsjobb är ännu inte norm, barnskötare, vårdbiträden, assistenter får sitta hemma med telefonen i hand och hoppas på ett påhugg. Kommunalarna har sett sina löner minska i förhållande till industriarbetarna. Marknadskrafter och privatiseringar har inte hjälpt kommunalarna, eftersom dessa arbetsgivare inte har råd med anständiga löner om de ska klara sina marginaler. Det gäller, som Kommunals rapport Vägval välfärd visar, även de bästa privata utförarna, ofta ideella aktörer med kristen bakgrund. De får så låga ersättningar av kommunerna att de inte har råd att vara goda arbetsgivare utan tvingas lägga ner, eller skjuta till egna pengar till lönerna! Att skatteunderlaget minskat med 80-90 miljarder genom jobbskatteavdraget gör det inte bättre.

I dag rapporterar Ekot i Sveriges Radio om att 5 500 utslitna kommunalare köpts ut för småsummor, för att deras kommunarbetsgivare, inte vill, eller anser sig behöva ordna anpassade jobb åt dem som inte längre orkar 100 procent. Granskningar KA gjort har tidigare visat samma cyniska hantering.
  Ändå sitter ett antal mycket erfarna och välbetalda ledande politiker i SKL:s arbetsgivardelegation och ser förfallet pågå, utan att ta tag i det och kräva höjda statsbidrag. Det är beklämmande. Till och med Göran Persson, den sparsamme tidigare finansministern och statsministern (S) säger att pengarna finns hos staten och bör betalas ut! (DI 13/04/13).

Men Kommunal har fått nog. Landets största fackförbund varslar om strejk från 29 april. Sveriges kommuner och landsting har nu chans att ta steg i rätt riktning. Kommunal, vars medlemmar har snittlöner runt 22 200, begär 1740 kronor på tre år. Det motsvarar de 6,8 procent som industrilönerna höjdes med i industriavtalet, det så kallade märket. Handelsanställdas förbund har fått gehör för detta hos sina arbetsgivare, liksom de privatanställda medlemmarna i Fastighetsanställdas förbund.
Löneskillnaden mellan kvinno- och mansdominerade LO-jobb har ökat från cirka 2400 kronor till över 3000 kronor de senaste åren. Om Kommunal får 580 kronor i ökning så kan gapet minska pyttelite, eftersom industrimännen fick ett snitt på 540 kr. Några tior skulle alltså knäcka kommunernas ekonomi, samtidigt som SKL i sin ekonomiska prognos spår tillväxt och allt fler jobb i sektorn!

Kommunalskatterna har varit oförändrade sen 1980. Samtidigt får vi allt fler äldre och kommunerna har nya kostsamma åtaganden. Det blir alltså fler gamla i behov av äldrevård som delar på en mindre summa – och anställda som får betala med lägre löneinkomster och lägre sysselsättning! 100 000 kvinnor har gått ner i arbetstid för att vårda en anhörig. Att inte kommunpolitikerna högljutt protesterar är ett mysterium. Varför är de så flata?
  Lönesänkningsstrategin ger inte hög sysselsättning, utan ett system med daglönare, deltider och visstider. Med hjälp av Riksbankens ”hökpolitik” med för höga räntor och ett budgetssystem som fördelat om inkomsterna till rika höginkomsttagare har lågavlönades ställning försvagats och facket tryckts tillbaka. I de statliga ersättningssystemen har nivån sjunkit från 9000 kr till 7 900 kr sen 2001 – när de borde ha gått upp 20 procent.
Medborgarna verkar dock ogilla utvecklingen: Fackets förtroende i samhället ökar snabbare än några andra organisationer just nu. Kommunal får allt fler medlemmar! Förväntningarna är stora, och allt kan inte ändras på en gång. Men facket är en kamporganisation. I ett samhälle behöver konflikter vara närvarande, och ibland måste de utlösas.
  Som Kommunals ordförande Annelie Nordström konstaterar: Det är kronor och inte procent du köper mat för!