Förskolan där Arsenal är laget

Trots att ett femtontal barn och tre anställda har samling i förskolans lokaler på bottenvåningen i ett bostadshus, är det första som möter en på Ruseløkka ett stort lugn. Kanske har det att göra med att de började dagen med att lyssna på ett pianostycke av den franske tonsättaren Debussy.
  För säga vad man vill om den här förskolan, men vanlig är den inte. Det här är förskolan där barnen lär sig Blowin’ in the wind innan de lär sig Bä bä vita lamm. Ägaren Käthe Romsaas tar sig tid att förklara:
  – Jag har vuxit upp med Bob Dylan, det är vår religion. Vi lyssnar väldigt mycket på 60- och 70-talsmusik här, men vi prackar absolut inte på barnen nånting. Inget barn i världen har ont av att få ta del av Miró eller Dylan. Och de får så mycket annat också! Som arbetsmetod är det bra att ha fokus på en artist, säger hon.

I rummet bredvid ligger Ruseløkkas egen ateljé. Här arbetar konstvetaren Camilla von Køppen, med en bakgrund som anställd på konstgalleri och utställningskurator. Hon berättar att intresset för Miró
började med att personalen hade konferens på en utställning med hans konst. De blev förtjusta, och någon kläckte ur sig:
  – Det här borde barnen också få uppleva!
  Sagt och gjort. I smågrupper tog de med sig barnen till utställningen.
  – När vi kom hem pratade vi om konst och utgick från barnens egna intryck. Plötsligt började de måla. Småttisarna målade Miró. Är det inte fantastiskt?
H  on menar att det är en poäng att koncentrera sig på en enskild konstnär, att det lätt blir för brett annars. Och fördelen med Miró är att det är enkla former, klara färger. Dessutom betonar Camilla von Køppen vikten av att gå och se konsten på riktigt, om man har möjligheten.
  – Det är viktigt att ha förstahandserfarenheter och att bli van vid att gå på museer. Att lära sig att prata om det man ser och att man faktiskt inte kan missförstå.
  Max, fyra år, kommer och lånar saxen:
  – Nu vill jag göra en upp- och ner-bro! säger han.
  Camilla berättar att Max redan har koll på när det är ny utställning på gång på moderna konstmuseet Astrup Fearnley.

Plötsligt springer fotbollsproffset Gervinho in. Gervinho är till vardags 25 år och fotbollsproffs i den engelska klubben Arsenal, det är bara det att den här versionen av Gervinho är fem år, är flicka och heter egentligen Jade Awa. Jade Awa säger att hon älskar Arsenal. Hon har den röda matchtröjan på sig och på ryggen är idolens namn Gervinho tryckt i stolta vita bokstäver.
  För vid sidan av musiken och konsten är fotbollen den tredje hörnpelaren som Ruseløkkas pedagogik bygger på. Redan när barnen börjar här lär de sig att leka med bollar, stora som små. Att Ruseløkka är en slags halvofficiell Arsenal-förskola började på 90-talet. Vid det laget hade ägaren Käthe Romsaas fotbollstokiga man Leif Uggen börjat arbeta på förskolan. Ett barn kom en dag in och ropade ”Heja Vålerenga!” Leif svarade ”Heja Arsenal!” Från den dagen är det Arsenal som gäller, flera av barnen har Arsenaltröjor och då och då visas matcher och klipp med Londonlaget på storbildsteve för barnen.
  Är inte detta i själva verket en sorts indoktrinering?
  – Nej, verkligen inte, säger Käthe Romsaas. Vi hade mycket fokus på boll före Arsenal. Och fotboll är viktigt både på fritiden och när barnen så småningom ska ha gymnastiklektioner. Det är bra att ha erfarenhet av att ha använt en boll.

Nu är allt inte helt Arsenalindränkt. Barnskötaren Linda Fromreide förklarar:
  – Ingen prackar på barnen Arsenal. Jag kan inte namnet på någon spelare, man behöver inte känna till Arsenal för att börja här.
  Och om man hejar på Tottenham eller Vålerenga i stället?
  – Det går säkert bra. Det handlar inte bara om laget, det är bara en utgångspunkt. Vi använder fotbollen i pedagogiken. Hur många fotbollar finns det? Hur rör de sig? Hur mycket kan man göra med en boll? Det är absolut möjligt att jobba med Arsenal med tvååringar.
  Hon berättar att man med fotbollen som utgångspunkt har gått ut och letat runda former i naturen.
  – Vi gick på cirkelsafari. Vi hittade cirklar överallt, en promenad som normalt tar fem minuter tog den här gången 70.

Barnskötaren som har lett samlingen i rummet bredvid är svensk och heter Salvador Rías. Han kommer ut och berättar vad Arsenal och fotbollen kan innebära i praktiken:
  – Vi pratar om Arsenalbokstäverna, vilka ord kan de bilda? Och färgerna, de röda och vita, var finns de? Men det viktigaste är bollen som ett verktyg som utvecklar motorik och balans. Och spelet är ett sätt att samarbeta, att vara inkluderande, att inte vara egoist. Det är väldigt, väldigt viktigt. Det är så samhället är uppbyggt: vi blir inte bättre än vi blir tillsammans.
  Jag frågar Salvador vad som är det bästa med att jobba på Ruseløkka. Han blir först tyst, och utbrister sen:
  – Allt! Jag älskar Ruseløkka. Vår barnsyn är att barnet kan. Det är bara att vi ska tillrättalägga så att de klarar av det. Det ställer krav på dig och kraven gör det hela tiden utvecklande. Det är underbart, i stället för att stå still.
  Tror du att barn som går på Ruseløkka kommer att bli annorlunda än barn som går på en mer konventionell förskola?
  – Jag tror det. Jag tror att de kommer att vara mer sociala, att de motiverar sig själva att hitta svar, att vara undersökande, att inte bara säga ja för att det förväntas av dem. Att de vågar säga nej.
  Så går dagen på Ruseløkka. Fyraårige Ole bygger flugor av lego och snart ska hela gruppen ut i parken. Vad de ska göra? Sparka fotboll förstås.