Först och främst är det föräldrarna som har svårt att acceptera att deras barn kan få en annan tillhörighet och lojalitet än de själva. De vill inte släppa taget om barnen och därför överför de sin egen hemlängtan på dem. Om föräldrarna ändå med smärta en dag skulle acceptera att barnens hem är Sverige kommer de att betraktas som förrädare av en del släktingar och landsmän. För föräldrarna skulle det vara till stor hjälp om åtminstone skolan hjälpte barnen att bli starka i sin svenska identitet. I stället förstärker skolorna alltför ofta barnens känsla av att de i grund och botten tillhör ett annat land.

Min son fick till exempel en gång frågan av en lärare var han kom ifrån. Han svarade självklart Sverige. Men läraren nöjde sig inte med det svaret utan pressade honom med frågan om var han kom ifrån på riktigt. Han svarade lika bestämt att han var från Sverige och var född på Karolinska sjukhuset. När läraren inte kunde övertyga honom om att han inte var från Sverige, frågade hon i stället vilket land hans föräldrar kom ifrån. Sonen blev irriterad över de dumma frågorna och svarade att hans föräldrar inte hade något land.

Ett annat exempel är skolornas utställningar i T-banan i Tensta. Där fick vi ta del av barnens funderingar kring begreppet hem. Trots att de flesta av barnen var födda i Sverige eller var mycket små när de kom hit, uttrycker de här en längtan och kärlek till föräldrarnas hemländer. Föräldrarna blir säkert glada och stolta över att deras barn minsann har bevarat ett starkt band till föräldrarnas hemland. Men barnens hem är faktiskt Tensta.
  Jag hävdar inte att det skulle vara en medveten politik från lärarna att undergräva barnens svenska identitet. Attityden speglar snarare en välvilja till att de ska vara stolta över sitt ursprung. Men stoltheten blir problematisk i relation till identitet, tillhörighet och trygghet. Lärarna borde uppmuntra barnen att uttrycka sina känslor om Tensta och förmedla till barnen att Sverige är deras land.