Elvaårige Eskil och hans pappa Roger lever ett modernt nomadliv i Norrlands inland. Roger jobbar med vattenkraft och kuskar runt mellan kraftverken – ”det är Vattenfall som rår.” Eskil hänger på, får ständigt börja i nya skolor och hockeylag. Hockeyn är för pappas skull, egentligen gillar han inte att stå där i målet och bli pepprad av puckar. Får han själv bestämma ägnar han sig hellre åt att drömma om stora fartyg. Eller om Danmark, landet där alla är glada och hans mamma bor.

En kille som hamnar i kläm när föräldrarna bråkar. En tuff tjej som inte låter sig begränsas av könsrollerna. Ett byoriginal som alla barnen är rädda för, men som visar sig ha ett hjärta av guld. Historien i Eskil & Trinidad är egentligen inte originell, det här är teman som återkommer i många barn- och ungdomsfilmer. Trots det har regissören Stephan Apelgren lyckats hitta en egen ton. Kanske beror det på landskapet. Norrsken, fjäll och jättelika dammar sätter stämningen, precis som dialekten. Här låter skådespelarna faktiskt som norrlänningar, inte som om filmbolagets castingansvariga hittat dem på Sergels Torg.

Det bästa med Eskil & Trinidad är ändå rollfigurerna. Stephan Apelgren tar inga genvägar, alla skildras som riktiga människor med både goda och dåliga sidor. De vill väl, resultatet blir inte alltid perfekt, men de gör sitt bästa. Det gör det lätt att tycka om dem. Allra bäst tycker man om Eskil, en lillgammal drömmare som tar svårigheterna livet ställer honom inför med jämnmod. När han får frågan om han inte saknar sin mamma och svarar ”Nej, vad har jag för nytta för det?” vill man bara ge honom en kram och säga att allt kommer att bli bra.