Trots talet om fria fackföreningar med fri förhandlingsrätt bygger den svenska modellen på ”märket” och Medlingsinstitutet.
  I år är det omkring 60 avtal som Kommunal ska förhandla om. Arbetsgivarna har nu i de flesta fall fått Kommunals kravlistor, som följer LO:s samordning och de beslut som avtalsdelegationer och styrelsen antagit.
  Och arbetsgivarna har på motsvarande sätt förberett sig och överlämnat sina krav till Kommunal.

En avgörande pusselbit är ”märket”. Regering, riksdag, arbetsgivare och fackförbund är överens om att den internationellt konkurrensutsatta industrins löneökningar ska vara vägledande för övriga på arbetsmarknaden, inklusive Kommunals medlemmar.
  Detta tolkas ibland olika. Arbetsgivarna ser gärna ”märket” som absolut och vill inte ge Kommunal en krona mer än vad industriarbetarna har fått.

Kommunal och andra låglöneförbund menar att det måste vara möjligt att utöver ”märket” ge extra till lågavlönade och felavlönade, exempelvis kvinnodominerade yrkesgrupper som värderas lägre än mansdominerade.
  Det statliga Medlingsinstitutet har till uppdrag att se till att Kommunal och andra inte lyckas för bra i sin fackliga kamp så att ”märket” äventyras.
  Blir det konflikt kallas medlare in från Medlingsinstitutet för att försöka få parterna att enas om ett avtal. Medlarna har då instruktioner att se till att ”märket” följs. I flera avtal kallas medlarna in redan innan nuvarande avtal löper ut för att förhindra konflikt.

Om det blir konflikt är det de egna medlemmarnas styrka och det solidariska stödet från andra fack som kan avgöra utgången. 
Kommunal har vid några tillfällen känt sig sviket av andra LO-förbund som inte har stött Kommunals konflikt, därför att de inte har tyckt att kommunalarna ska få mer än deras medlemmar.
  I år hävdar Kommunal och de andra LO-förbunden att deras enighet och sammanhållning är större än på mycket länge, med ”märket” som riktpunkt.