Det väller ett raseri över sidorna i den här boken. Ett ursinnigt och ibland också besinningslöst raseri. Först och främst mot klassklyftor och högerpolitik, men också mot kulturetablissemang och förflackningen på kultursidorna.
  Det är året 2011 och författarna Kristian Lundberg och Crister Enander skriver brev till varandra, det är brevväxlingen vi får ta del av. Och ett liv som levs, som det beskrivs i ett av breven, i ”ett samhälle man föraktar”.

Bäst är det när författarna träder fram och blir personliga, som när Lundberg beskriver sin uppväxt med orden ”det luktar fattigdom om mig”, att underklassen aldrig rinner av.
  Sämre är det när författarna, i synnerhet Enander, tar heder och ära av namngivna kulturskribenter. Då känns det mest bittert och lämnar en inte helt angenäm eftersmak.
  Lite för ofta tar breven inte tag i varandra, ibland blir det som två separata monologer, det bränner till när Lundberg och Enanders brev verkligen möter varandra.