När Kai var två år lämnade familjen Finland och bosatte sig i Sverige. När han var tonåring gick resan och flytten tillbaka över Östersjön. Nu, runt 30 år senare, gör Kai och hans pappa Tauno samma resa igen. Från Finland till Sverige och sedan hem igen. För något försvann på vägen förra gången, det skapades ett tomrum i Kai som varken kärlek, barn eller trygghet förmått fylla.
  Kai och Tauno reser med bil. Två män som ofta låter tystnaden tala. Livsavgörande händelser och starka känslor avhandlas med ett par, tre meningar. Samtidigt som blicken är riktad rakt fram, mot vägen.
Det är känslotungt, samtid­igt som ordens knapphet gör att vi som åskådare tvingas fylla i det som inte sägs. Det gör att deras korta replikskiften lyckas fånga allas våra existentiella tvivel.

Filmen följer Kais och Tanunos resa genom Sverige mot Göteborg, deras tidigare hemstad. En slags roadmovie med insprängda musiknummer i berättelsen. Artister som Månskensorkestern och Darya Pakarinen, Anna Järvinen, Love Antell, Hannu Kiviaho och Jukka Takola sjunger och spelar smäktande emigrantsånger som handlar om inre och yttre exil. Musikerna står framför en industrilokal, en annan gång på en äng, eller utanför Slussen i Stockholm.
  Dessa musikaliska luckor är ett genidrag eftersom de också, med stora uttalade känslor, fyller i det som Kai och Tauno inte säger.

Det handlar om ett stycke svensk historia som inte gjort så mycket väsen av sig. På 1960-talet var det 600 000 finländare som emigrerade till Sverige på grund av arbetslöshet. I dag kommer människor hit från andra delar av världen. Känslan av att inte höra hemma någonstans, inte i det nya hemlandet, men inte heller i det land man ursprungligen kommer ifrån känner nog alla som bytt hemland igen.
  Under åren i Sverige var Kai alltid en finne. Lite sämre, tillhörande den där gruppen där det dracks för mycket, som fick gå i finsk klass i någon källarlokal i stället för i den vanliga skolbyggnaden. Utanför. Tillbaka i Finland var han Sverigefinne.
  När de nu återvänder till Göteborg lämnar Kais finska plats för göteborgsk svenska, och genast blir meningarna lite längre och något mer ordrika.

Med humor, integritet och stor känsla lyckas ”Ingen riktig finne” briljera i sin lågmäldhet.