Medan tunnelbanetåget pressar sig fram mellan samhällsklasserna tänker jag på hur svårt det här samhället gör det för mig att tycka om det. Med varje hållplats sjunker livslängden, men det finns inget nyhetsvärde i att ojämlikhet dödar. Det är business as usual i landet där en industriarbetare måste jobba ett helt arbetsliv för att tjäna lika mycket som en direktör gör på ett enda år. En kommunalarbetare långt mycket längre. Här är klassklyftorna en del av politiken, där lyftkranarna vrider sig kring sina axlar, lägger bit för bit i bygget av segregationen. Bostadsrätter för miljoner.

Efter nio år i en bransch utan skyddsombud är jag nu 28 år gammal. Efter varje arbetsdag tvingar värken bakom höger skulderblad mig raklång ner på sängen. Tanken på 40 år till i arbetslivet svindlar och gör mig samtidigt arg. Vem tjänar på att vi måste utföra våra arbetsuppgifter så snabbt att vi går sönder? Inte är det vi i alla fall. De som pratar om att vi inte har råd med högre bemanning är alltid de som slipper betala priset för skattesänkningar och besparingar.
  Här kan vi sitta i varandras kök och prata om hur kallt det här samhället har blivit, att det inte släpper in oss, utan att förstå att allt illa den här verkligheten vill oss är beslut fattade av människor som redan har allt. Bara de kan prata om ”nödvändiga nedskärningar”, ”prioriteringar” och ”dåliga tider”, samtidigt som de sen åker hem till trygga villor, pengar på banken och friska axlar.

De behöver aldrig i sitt privatliv prioritera. Välja mellan SL-kortet eller lagningen av tänderna. Där behövs inga ”nödvändiga nedskärningar” eller ”samhällsansvar”. De behöver inte skatterna för att omfördela resurserna, för både makten och pengarna är redan deras. Och när de var 28 år, var de 28 år unga och behövde aldrig oroa sig för ett arbetsliv som tog sönder dem innan de fyllt trettio.

Ja

Alla som organiserar sig för att skapa ett jämlikt och solidariskt samhälle.

Nej

Reva. Polisen jagar, på Alliansens och Miljöpartiets order, papperslösa i tunnelbanan.