Det bor 22 invånare per kvadratkilometer i Sverige. Så få är vi, trots alla städer där tiotusentals eller hundratusentals trängs på liten yta. Tänk då vilka ofantliga områden det finns där det knappt lever några människor alls. Bara granar och tallar, mil efter mil efter mil.

Faro utspelar sig i en sådan skog. En ensamstående pappa har skjutit ihjäl en annan man och ska hämtas av polisen. För att undkomma packar han ryggsäcken, tar sitt gevär och vandrar ut i vildmarken tillsammans med sin dotter. De bygger en koja, plockar bär, gillrar några fällor och försöker fiska. Det handlar om att överleva, inte att leva.

Morgondimma. Skogsbryn i skymningen. Storlommen som sjunger. En älg i natten. Faro är en vacker film, men det är människorna som gör den speciell. Mannen som har begått det värsta brottet som finns, men som här bara skildras som en kärleksfull far. Dottern på gränsen mellan barndom och vuxenliv, som ger upp allt för att inte behöva skiljas från sin pappa. De har ingen plan, ingen riktning – bara en dröm om att få fortsätta vara tillsammans. Så går dagarna i skogen medan de långsamt tynar bort. Det är fascinerande, obehagligt och gripande på samma gång.