Det finns många exempel som visar att dagens äldreomsorg inte fungerar: Mannen som inte hade några lakan kvar efter kräksjukan, eftersom firman som tvättar inte tar emot SÅÅ smutsig tvätt och hemtjänsten inte hinner för deras tvättid är ju bortrationaliserad. Han fick ligga mellan några gamla gardiner.
  Kvinnan som fått bistånd till gångträning efter en fallolycka men det blev aldrig av så nu är hon rullstolsbunden.

I måndags försvann en patrull som har hjälpt oss att hinna lägga alla inom rimlig tid. Vi vet inte hur vi ska hinna. Vi vet inte om kvällspatrullen ska lägga några ännu tidigare eller om vi ska lägga några efter midnatt.
  Ingen har frågat oss om vad vi tror förändringen kommer att föra med sig eller hur vi ska lösa det. Vi har bara fått reda på att det ska ske. Och vi vet att de gamla sitter och väntar på oss, den ene mer orolig och trött än den andra. Många helt slutkörda anhörighetsvårdare längtar efter lite välbehövlig egentid efter att vi lagt deras livskamrat.

Vi träffar vår närmaste chef en gång i månaden. Hon har även hand om sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Hon har ett förflutet som chef inom barnomsorgen. Många av oss har jobbat inom vården i 30 år. Vi har haft henne i ett år och har försökt förklara hur det funkar i äldrevården. Hon har aldrig varit med oss ute i verksamheten men lyssnar och antecknar och säger att hon ska lyfta den och den frågan. Sen hör vi inget mer och det blir ingen förändring.
  Vi vill gärna bidra till att förändra äldreomsorgen i Göteborg till det bättre och hushålla med skattepengar på bästa sätt. Men då måste vi bli lyssnade på.

I förra veckan fick vi träffa de högst ansvariga i alla dessa frågor: Anna Johansson (S) i kommunstyrelsen och Ingrid Andreae (S) ordförande i Majorna-Linnés stadsdelsnämnd.
  Det var vi själva som bjudit in dem och det var väldigt roligt att de kom! Vår närmaste chef kunde inte vara med, men hon hade sagt till två andra chefer, som är några av alla de chefer som finns mellan oss och dem högst upp. Ingen av dem kom, vi vet inte varför, de hörde aldrig av sig.

Vi förstod snart att dessa två politiker inte hade en aning om hur det ser ut i verkligheten. De fällde kommentarer som: ”Vad är Äldrelots?”, ”Är den borta?”, ”Det är klart att era synpunkter är viktiga i kvalitetsutvecklingen, menar ni att ni inte får någon feedback?”, ”Ja, det verkar ju vara lite panikartade beslut.” och ”Det där verkar ju helt, eh.… puckat!”
  De reagerade alltså som fullt normala personer ur den så kallade allmänheten. Vilket kändes väldigt skönt. Alltså är det inte vi som har orimliga förväntningar på hur det borde fungera. Men sen sa de att de inte kunde gå in och peta i alla verksamheter utan att alltihop är en organisatorisk fråga. Och då måste man ju undra vem som i så fall är ansvarig för denna organisation som är så dyr och ändå inte fungerar. Är det någon som vet? Och varför vet de som bestämmer inte hur det ligger till? Hur kan man fatta bra beslut då? Hur kan man fatta beslut över huvud taget?

Vi vill ju gärna berätta, och tycker att vi gör det. Varför går inte informationen fram och alla rapporter uppåt i hierarkin? Varför kommer bara dekret uppifrån, utan diskussion och gärna med kort varsel, så att inga förberedelser hinner göras? Och varför är det aldrig någon som är ansvarig?
  Vi betalar också skatt, vi kommer förhoppningsvis också att bli gamla. Vi vill gärna bidra med att förändra till det bättre och hushålla med skattepengar på bästa sätt. Men då måste vi bli lyssnade på och våra iakttagelser tas till vara. Varför ska man behöva skriva i tidningen för att göra sin röst hörd?

Kristina Westerlund,
undersköterska hemtjänstens natt-patrull Majorna-Linné
Gunilla Pålsson,
undersköterska hemtjänstens natt-patrull Majorna-Linné