Sverige är inte Storbritannien. Allt där är mycket hårdare, tydligare. Men samtidigt kan vi känna igen mönster och utvecklingstendenser i det som Beverly Skeggs beskriver i sin forskning, sin bok och en föreläsning på Stockholms universtiet 2011, publicerad i tidskriften Fronesis senaste temanummer Klass.

Beverly Skeggs forskning inleddes på 1980-talet men fungerar som spegel även för vår tid och inte bara för arbetarkvinnor. För kvinnor och flickor kämpar allt hårdare för att leva upp till normer och ideal, under en osynlig och sträng domares blick. Det handlar om outsagda förväntningar, olika arenor, där bedömningarna skiftar. En viss uppsättning värderingar ; ”livspussel”, ”skapa sitt liv”, ”ha projekt” ”design och god smak”, tar ton i samhällsberättelsen, inkluderar några och sätter andra på underordnad plats.
  Skegg själv tar avstamp i en kommentar från en ung kvinna, Yvonne som just flyttat in i ett hus. Hon är gift och har ett barn och hon utbrister:
  ”Hela livet har jag velat säga: ”Titta, jag är lika bra som du” och nu tror jag att det här huset – det här huset – säger det. Det säger ”Jag har klarat det, jag är respektabel och du kan inte sätta dig på mig.”
  Skegg slår fast: ”Nyckeln till denna föreläsning, och egentligen till hela boken – förmodligen nyckeln till hela mitt liv – är Yvonnes kommentar från 1992.”
  Beverly Skegg menar att uttalandet är centralt eftersom det ”avslöjar den starka känslomässiga reaktionen på att ständigt bli bedömd.” Det uttrycker även ansvarskänsla samt beroendet av någon annans påtvingade normer och makten dessa utövar.

Beverly Skeggs bok ”Att bli respektabel” bidrog till att klassfrågorna under 1990-talet återfick sin plats i den feministiska forskningen. Hon visar där hur brittiska arbetarklasskvinnor ställs inför medelklassens normer och ideal och hur detta formar en identitet präglad av att inte vara, som förstärker medelklassens kulturella och ekonomiska dominans. Skeggs återkommer till ordet respektabel, att ständigt kämpa för att bli respektabel i omvärlden ögon.
  I Fronesis temanummer berättar hon om sitt elva år långa forskningsprojekt som även handlar om hennes uppväxt i Storbritannien och framförallt hennes mamma.: ”Halvvägs genom skrivarbetet insåg jag att boken i själva verket handlar om min mor, och jag kunde höra hennes röst i mitt huvud även i morse när jag gick hemifrån för att hålla den här föreläsningen: ”Dina färger matchar inte, frisyren är i oordning och tänk om du blir överkörd med de där underkläderna på.” Min mor var helt besatt av respektabilitet i sina försök att hävda ett eget positivt värde inför andras omdöme.”
  ”Boken, forskningen, mitt liv, min mor – allt handlar om orättvisor, om hur vår subjektivitet formas av orättvisor.”

De 83 vita arbetarklasskvinnorna i hennes studie blev ständigt satta på plats som ”felaktiga, otillräckliga, ofullkomliga, subjekt med bristande kultur, vanor och moral.” Bilden av kvinnlig arbetarklass byggdes även upp i diverse dokusåpor som syftade till att fostra dem genom ständig kritik av deras klädsmak, matvanor, familj. Sammantaget skapade det kulturella föraktet en stark rädsla för att bli bedömd. Däremot ville de absolut inte vara medelklass, en grupp de såg som pretentiös och med dålig smak. Samtidigt var det just denna smak de fogade sig under i sin kamp för respektablitet. Den dömande blicken som sa ”Vi ser dig och du är fel!”
  Att vara en god mor blev en viktig del av dessa kvinnors kamp för värde. I detta låg exempelvis att inte lämna bort sitt barn.
  Ordet ”klass” stötte ändå bort arbetarkvinnorna, som ansåg det så negativt laddat med brittiskt förakt för ”underklass, välfärdsssnyltare, fuskare etc” att de inte ville kännas vid det. Ordet rangordnade dem som mindre värda. Det gör klassbegreppet än viktigare att använda, menar Skegg eftersom det visar kampen mellan klasserna om vad som ska räknas. Folk vet ändå mycket väl vilka orättvisor som formar deras liv.

Nu är det 2013, det är kvinnodag, vi är i Sverige, skillnader och orättvisor lyfts på längden, bredden och höjden. Vi befinner oss i, ett av de mer jämställda länderna på kartan, men där klass och kön i alla fall spelar en allt större roll, där kvinnor jobbar gratis och företagen styrs av män. Att bli fri att komma bortom könets begränsande förväntningar och glastak och kunna agera utan klasstillhörighetens klyftor och gränser är en fin dröm som jag tycker passar alldeles särskilt bra i dag.