Internationella kvinnodagen 2013. Bild:

Samtidigt som en av tre LO-kvinnor inte kan ta en kisspaus på jobbet utan att be om lov, handlar debatten och de politiska förslagen om rutavdrag och livspussel.
  Temitope Hassan, undersköterska i Stockholm, säger att hon ofta inte känner igen sig i de frågor som politiker och media tar upp.
  – Det är som om de pratar om helt andra kvinnor. Många av de problem som vi som LO-kvinnor har är väldigt konkreta och påverkar livet direkt, som att man arbetar deltid för att ta hand om anhöriga, att man har en dålig arbetsmiljö eller en jättedålig lön. Men det är liksom en verklighet som inte är uppe i debatten. Där är det helt andra liv som beskrivs.
  Historien visar att det har gått framåt, men hon tycker fortfarande inte att det är lätt att vara kvinna och att det måste förändras. Man kan inte vara nöjd, då blir utvecklingen den motsatta, menar hon. Man måste hela tiden kämpa för att förbättra villkoren.
  – Ju fler som pratar om det, desto mer märks det. Vi har alla ett ansvar även om organisationer som Kommunal har ännu större ansvar. Kvinnorna behöver ett lyft. LO-kvinnorna skulle behöva helt andra karriärmöjligheter än vad som finns idag.

Lisa Citaku, barnskötare i Partille utanför Göteborg, är inne på samma linje. Lönerna och möjligheten att utvecklas i jobbet också för kvinnor i arbetaryrken är frågor som definitivt borde vara på dagordningen.
  – Jag tycker att det är jätteviktigt att diskutera löner i olika yrken. Hur kommer det sig att löner i kvinnodominerade vårdande yrken alltid är lågavlönade? Ska vi ha det så här? Är det acceptabelt? Det pratas inte tillräckligt mycket om det.
  Liksom Temitope Hassan tycker Lisa att det är viktigt att kunna utvecklas i sitt yrke och därtill ha möjligheten att få högre lön.
  – Jag har en kompis som utbildat sig till byggnadsingenjör. Hon fick en ingångslön på 25 000, och efter två år närmar hon sig 30 000. Om jag under samma tid utbildat mig till förskollärare hade min ingångslön varit ca 23 000 – och jag hade varit glad om jag fått upp lönen till hennes ingångslön på 25 000. Det måste bli tydligt varför det ser ut så här.
  Hon säger att hon inte vet om LO-männens möjligheter till karriär är så mycket större, men att lönerna spelar stor roll:
  – Jag kan ta mig själv som exempel. Jag är 28 år och jag och min man vill att våra barn ska vara hemma länge innan de börjar i förskolan. Jag har varit hemma i tre år nu och min man har inte varit hemma alls. Varför? För att det är han som tjänar pengarna. Det här är viktigt att diskutera, för det är ju också en fråga om olika löner till sist.

I Tingstäde på Gotland bor bussföraren Tina Messing. Hon tycker att hon sitter på lösningen på i alla fall delar av problemen med ojämställda löner.
  – Hos oss får vi lön efter hur länge vi har jobbat. Det gör det oerhört jämställt. Tidigare kunde jag vara lite irriterad över det, men med åren märker jag vilken skön stämning det här lönesystemet ger på en arbetsplats, det kan aldrig bli orättvist. Oavsett ålder, kön, religion eller var man kommer ifrån så är det antal år i yrket som räknas. Det finns något befriande i det. Sedan vet jag inte om det är vanligare med sådana här lönesystem i manliga yrken.
  Tina Messing har alltid ryggat lite inför feministbegreppet. Hon tycker inte att det är så enkelt som att problem och villkor är uppdelade mellan män och kvinnor.
  – Jag går inte alls i gång på det. Det jag upplever i mitt liv och som engagerar mig mer handlar om orättvisor överhuvudtaget. Jag kan inte dela upp problemen för kvinnor och män. Är det några som har hamnat i kläm är det den unga generationen. Jag har en känsla av att de har växt upp utan att få reda på vilka rättigheter de har.

I filmen ”Äta, sova, dö” spelade fritidsledaren Nermina Lukac huvudrollen. Hon spelade en pojkflicka med stort ansvar för familjeförsörjningen, som blir av med jobbet.
  – Jag tycker att ungdomsarbetslösheten borde diskuteras mycket mer än vad den gör. Det är så många ungdomar som är ivriga att använda den kunskap de har lärt sig ute på arbetsmarknaden, men så får de inga jobb.
  När hon tänker på sin omgivning och de ungdomar hon arbetar med på fritidsgården i skånska Kvidinge, blir hon helt klar över vad hon anser vara den viktigaste jämställdhetsfrågan:
  – Kön. Att vilket kön man har inte borde spela någon roll. Men i samhället i dag så spelar det roll. Många av de runt omkring mig vill ha traditionellt kvinnliga och manliga roller. Männen vill jobba och vara den som tjänar pengar och kvinnorna kan vara hemma med barnen.
  Märker du det på barnen och ungdomarna på fritidsgården?
  – Många av killarna där jag jobbar anser och tror att männen äger världen för att de är starkare och kan klara mer rent fysiskt. Det diskuterar vi mycket där. Vi försöker lyfta tjejerna, men de drar sig mer tillbaka. Medan killarna vill diskutera vad som helst, vill tjejerna helst prata smink och kärlek. Det är väldigt traditionellt, säger Nermina Lukac.

Sara Beischers debutroman om äldreomsorgen skapade debatt förra vintern. En av drivkrafterna när hon skrev den var att gestalta två samhällsgrupper som är osynliga i vårt samhälle, de som arbetar inom vården och de gamla.
  – Det är ju slitsamma och tuffa jobb samtidigt som det handlar om död och kroppsvätskor, ämnen vi inte vill beröra. Visst är det både en feminist- och en klassfråga, klassperspektivet är viktigt att lyfta fram eftersom det är arbetarklasskvinnor och män som osynliggörs i debatten.
  Hon berättar om när hon var inbjuden att delta i ett seminarium som Kommunal anordnade förra sommaren under politikerveckan i Almedalen. ”Världens bästa äldreomsorg 2030” skulle debatteras av en sju personer stor panel. Ingen i panelen arbetade inom äldreomsorgen.
  – Det hade ju varit ett ypperligt tillfälle att bjuda in de riktiga experterna som sitter på kunskapen. Det slår mig ofta när jag blir inbjuden att tala om äldreomsorgen, att de som arbetar där inte är med. Och när man inte får delta i det offentliga samtalet som rör en själv, då är det skevt. I stället är det andra som ska föra deras talan. I alla de här fallen är det inte heller någon som har reagerat på att det är så, säger Sara Beischer.