Det var i 1990-talets mitt. Jag jobbade mitt i landstingsbyråkratins hjärta, som nyhetschef på Landstings-Världen, en tidning för vårdens politiker och beslutsfattare. Där fyllde vi sidorna med artiklar om vårdkedjor, primärvård och samverkansmodeller. Vi granskade LSS och skatteutjämning liksom landstingsdirektörer, storsjukhus – och den då nya företeelsen DRG, som skulle lösa alla vårdens styrproblem. Föga anade jag på vilket sätt. 

DRG betyder diagnosrelaterade grupper och är ett kodningssystem för allt en patient kan tänkas drabbas av, utvecklat av en amerikansk elektroingenjör på 1970-talet.  Den hjälper – som Zaremba träffsäkert formulerar det – den offentligt betalda och demokratiskt förvaltade vården att leka affär med medborgarnas skattepengar. Styrmodellen heter New Public Management, importerad från USA och Storbritannien. Den har entusiastiskt anammats av Sveriges vårdbyråkrater och politiker i flera kommuner och landsting. DRG:s klassificeringssystem förvandlar medborgaren/patienten till kund och den offentliga sektorn till entreprenörer på en marknad, som levererar ”produkter” som faktureras en ”beställare”. Riskkapitalet står skattebetalarna för.
  ”Sjukvården lider under ultraliberalism och stalinism samtidigt”, säger överläkaren Olle Heimburger på Karolinska sjukhuset i den inledande artikeln.

Med New Public Management handlar det mindre om kamp för att få patienterna att överleva än om konsten att förbättra sjukusens och i värsta fall även läkarnas egen ekonomi. Systemet korrumperar och eroderar läkaretiken, skriver Zaremba. Frestelserna är inte öppna och tydliga, utan serveras ”med små, nästan omärkliga påtryckningar och lockelser.” Vår politiskt ansvarige minister Göran Hägglund( KD) har dock ”ingen aning om hur det praktiseras i detalj” eller vilka landsting som använder DRG, säger han, vilket är oerhört skrämmande. En ansvarig minister med etik och moral som kärnvärden i sitt parti borde sannerligen vara bättre informerad om sitt fögderi och de konsekvenser det kan få för medborgarna.
  Prislistorna, bara i Stockholm finns över 2000 som ändras hela tiden, ger ”vårdgivarna” betalt för sin ”produktion”. Samma sjukdom kan vara vinst eller förlust, beroende på hur den döps. En kodkunnig administratör som vet vilken diagnos som ger mest pengar blir mer värd för sjukhuset/vårdcentralen än en omvårdande undersköterska eller sjuksköterska. Exempelvis är en ospecificerad luftvägsdiagnos värd mer än dubbelt så mycket som ”bronkit”, flera vårdtillfällen ger mer än ett, gamla multisjuka människor och cancer är olönsamma i DRG-systemet, korta vårdtider ger hög inkomst även om patienten dör. Det kallas ”aktiv DRG-kodning”.

Ett kusligt exempel av många från granskningen i DN är patient A och B, två män  strax under 40 år med samma typ av skada. A överlever medan B dör. Varför? B:s livsuppehållande behandling avbryts efter endast tre dagar, medan kampen för A fortsatte så att han i dag är nästan helt återställd. Finns förklaringen i att A var på ett sjukhus där hans skada hamnade i en ”lönsam” prisklass och hans behandling blev en pluspost. Medan B var på ett sjukhus som – hör och häpna! – i en hemlig förhandling med landstinget gjort det ”olönsamt” med sjukdomar över ett visst antal vårddagar,  i det här fallet 17. Något som kan ha avgjort besluten om att sluta satsa på patient B. Ett avtal som får DRG-experten Olafr Steinum att häpet utbrista: ”Hur kunde ett landsting acceptera något sådant? Det ser ju ut som om sjukhuset spekulerar i att slippa komplicerade fall!”
  Ja, vad är det för en kraft vi har släppt lös i våra offentliga system? Som gör läkaretikens livräddande etos olönsamt, som sätter byråkratin framför vårdinsatser och gör politikern Filippa Reinfeldts (M)odellverkstad i Stockholm för löpandebandvård av småkrasslig medelklass framför långtidssjuk underklass till föredöme.

Jag kan bara uppmana alla att läsa Zarembas artiklar och fråga er: Är det så vi vill att vår sjukvård ska vara. Och om inte – att utkräva politiskt ansvar för en ändring.