En morgon kom plötsligt det där sms:et om att du hade jobb sju timmar. Men väl på plats så började kunderna sina och du fick ta en obetald rast.
  Eller så hade du ett vikariat på heltid men bara schema för 85 procent av heltiden, vilket betyder att du måste vara beredd att hoppa in och jobba även när du är ledig för att inte få löneavdrag.
  Det är Sverige 2013 och det är det skitliv som beskrivs i antologin ”Skitliv”.
  De osäkra jobben ökar. De korta, tillfälliga jobben ökar. Villkoren försämras och det ropas efter fler låglönejobb och särskilda ungdomslöner. Som om en heltidslön på drygt 17 000 kronor skulle vara för hög. 

Det är ett samhälle som förflyttat den ekonomiska risken från arbetsgivaren till den enskilde individen – till arbetaren. Som tagit i frihet från samma arbetare och gett i frihet till arbetsgivaren.
  Det borde vara ett gyllene läge för fackföreningsrörelsen. Men så är det inte. För 15 år sedan var 70 procent av arbetarna mellan 16 och 24 år med i facket. Idag är det 34 procent. Facket tvingas hålla i det man redan vunnit och streta emot försämringar mer än att offensivt förändra.

Verkligheten i ”Skitliv” lär inte komma som en överraskning för Kommunalarbetarens läsare. Vi vet dessutom att den verkligheten gäller fler än enbart ungdomar. Bara i senaste numret skrev vi om barnskötare med 30 års erfarenhet som tvingas vänta på sms om inhopp. Vi har skrivit om kommunpolitiker som lagt ut städning på entreprenad med lägstaprisupphandling, vilket förvandlat fasta arbetstillfällen med avtalsenliga löner till avtalslösa timinhopp.
  Hur kan då utvecklingen brytas? En annan politik förstås. ”Vändningen kom när facket kom till arbetsplatsen…” berättar My i boken. Men också facket behöver förändras för att lyckas nå timmisar och ensamarbetare. Hur det ska gå till hade jag gärna läst mer om i den här boken.