Vi har sett typen förut. Sebastian ”Sebbe” Silverberg (bara namnet!) går på krogen, drar hem brudar och dumpar dem nästa morgon genom att ljuga om att hans mormor dött. Dessutom drömmer han om att slå igenom som artist. Så går livet på Östermalm sin gilla gång, tills han svänger runt ett hörn och slår huvudet i en ”Rasrisk”-skylt. När han vaknar upp kan han inte se.
  Sebbe har svårt att anpassa sig till livet som blind. Hjälpen kommer i form av Mia Eriksson, en personlig assistent med lägenhet vid Hornstull och hjärtat på rätta stället. Tillsammans börjar de skriva låtar, och självklart uppstår ljuv musik – i dubbel bemärkelse. Tills Sebbe får synen tillbaka och upptäcker att Mia inte ser ut som de Barbiedockor han är van vid.

Ego är en klyschig historia. Regissören och manusförfattaren Lisa James Larsson håller sig till filmmakandets formulär 1A, här finns ingenting som överraskar eller sticker ut. Länge håller det ihop hyfsat, men när Sebbe hamnar i en talangjakt på tv börjar det kännas pajigt. Mot slutet kommer några scener som är riktigt pinsamma.
  Att filmen ändå inte blir outhärdlig beror på skådespelarna. Mylaine Hedreul (Mia), Sissela Kyle (orolig mamma) och Peter Andersson (pengafixerad pappa) lyckas alla blåsa liv i sina ganska fyrkantiga rollfigurer. Martin Wallström övertygar också, i hans gestalt blir Sebbe en odräglig stekare som det går att tycka om. För naturligtvis är han inget hopplöst fall, bakom ytan finns en fin kille som så sakteliga letar sig fram. Kanske är det olyckan som gjort att något skakat rätt i skallen?
  Låt oss hoppas på en fortsatt snörik vinter, så att fastighetsägarna i kvarteren runt Stureplan får sätta upp riktigt många varningsskyltar.