Så gick det sen
Under året 2012 skrev KA om allt från vaktmästare i London, hästskötare i Flyinge till uskorna som tvingades lämna sina jobb efter vårdskandalen i Kumla.
Men vad hände sen? Här kan du läsa om några av alla de
kommunalare som medverkade i KA 2012.
Paddy Powell arbetar som vaktmästare på Charltons hemmaarena The Valley i södra London.
Paddys lag vann serien
DÅ: Paddy Powell, före detta proffs i fotbollsklubben Charlton, arbetade som vaktmästare på Charltons hemmaarena The Valley i södra London. Det gick halvknackigt och Charlton låg i League One, två ligor under högstaserien Premier League.
– Vi måste verkligen komma upp från den här ligan. Verkligen, sa Paddy då.
Läs mer
NU: Paddys lag vann serien stort och gick upp till nästhögsta serien The Championship.
– Det var härligt att vinna serien. Vi firade och drack några glas, som man gör, säger Paddy när KA ringer upp honom. Men den här serien är mycket tuffare, alla lag kämpar om att komma till Premier League, det är mycket mer pengar inblandat här.
Charlton ligger i skrivandets stund tolva i en serie på 24 lag.
Johan Erlandsson
Undersköterskan Ann-Christin Quist Karlssons projekt kan spridas till andra Smålandskommuner.
Foto: Kristina Wirén
Arbetsmiljön blev bättre
DÅ: Äldreboendet Almen i Nybro fick en bättre arbetsmiljö med mindre hot och våld genom att personalen anmäler varje obehaglig situation och har ett bättre samarbete mellan olika personalgrupper.
Läs mer
NU: Metoden sprids till andra arbetsplatser i kommunen. I december hölls föreläsningar för personal och chefer som nu ska kunna få hjälp att införa systemet med tidiga anmälningar på sina arbetsplatser.
– Det blir en stor utmaning när det ska införas i socialpsykiatrin och omsorgen, säger Ann-Christin Quist Karlsson, undersköterska som varit med i projektet från start.
Tanken är att alla förvaltningar har möjlighet att införa systemet på olika arbetsplatser.
– Personalenheten sköter det praktiska och kostnaden läggs ut på förvaltningarna, säger Ann-Christin Quist Karlsson, som berättar att andra Smålandskommuner också är intresserade av systemet.
Pernilla Josefsson
Lena känner att hon äntligen kan slappna av.
Foto: Mars Erlandsson
Lena fick fast jobb
DÅ: Var tredje kommunalare är visstidsanställd. Lena hade varit visstidsanställd på samma arbetsplats i tio år. Först på timmar, sedan en månad i taget och så småningom några månader åt gången. Hon var rädd för att inte få fortsätta jobba, därför ville hon inte ha sitt rätta namn i tidningen.
Läs mer
NU: – Jag har fått fast, jag fick det ganska snart efter artikeln. Det är en solskenshistoria.
Lena tog kontakt med Kommunal som kontaktade arbetsgivaren och sedan fick hon äntligen en fast tjänst.
– Det är jätteskönt, jag kan slappna av.
Som fast anställd tog hon semester mellan jul och nyår. Det hade hon aldrig gjort om hon fortfarande gått på vikariat.
– Då hade jag var orolig för våren och sparat dagarna.
Men ovissheten finns ändå där. Det är tal om besparingar.
– Jag är sist in, det är klart att jag åker då. Fast jag har ju hankat mig fram förut, folk blir sjuka så jag har ju fått jobba ändå.
Christina Swahn
Cristina Stefan känner sig motarbetad av Kommunal och har slutat som sektionsordförande.
Foto: Hans Runesson
Cristina slutade som sektionsordförande
DÅ: Cristina Stefan var sektionsordförande för trafiken i Kronoberg och en av flera kritiska röster om hur Kommunal driver busspersonalens frågor.
Läs mer
NU: Hennes fackliga glöd har slocknat. Cristina Stefan har avsagt sig uppdraget som ordförande i sektionen. Hon är besviken på Kommunal.
Efter artikeln i Kommunalarbetaren om att fackligt aktiva inom trafiken vill ha mer stöd fick hon beröm av många arbetskamrater.
– De sa till mig att det var bra att jag var modig och öppet vågade säga som det är, berättar hon.
Strax därefter bestämde sektionen att den skulle lägga ett skyddsstopp för att få bort kontanthanteringen i bussarna i Kronoberg.
Bakgrunden var att förare hade utsatts för rån samt hot och våld i samband med att passagerare inte ville betala sina biljetter.
– Vi kände att vi måste göra något och stoppade trafiken tills kontanthanteringen försvann i bussarna. Kommunal krävde att vi omedelbart skulle börja köra igen. Vi hade enligt förbundet inte rätt att stoppa trafiken, det skulle i så fall göras av det regionala skyddsombudet, fick vi veta, säger hon.
Efter några timmar tvingades därför sektionen avbryta sin fackliga aktion.
Cristina kände sig kränkt och ledsen.
– Jag har i alla år känt en facklig glöd. För mig är det naturligt att ställa upp för andra människor, men när jag motarbetas på detta sätt av Kommunal orkar jag inte längre, säger hon.
Hon känner samtidigt en befrielse. För första gången på länge behöver hon inte känna ansvar för andra människors villkor på jobbet.
– Jag har levt med mitt uppdrag 24/7, dygnet runt veckans alla dagar. Just nu vet jag inte om jag någonsin vill engagera mig fackligt igen. Om det ska ske måste Kommunal på allvar ta kampen för medlemmarnas bästa, säger hon.
Stephen Lindholm
”När jag läser om andra som blivit anmälda i tidningen får jag en klump i magen. Man vet ingenting om vad som egentligen har hänt”, säger Anna.
Foto: Lasse Persson
”Vissa dagar mår jag
fortfarande inte så bra
efter det som hände”
DÅ: Tre undersköterskor misstänktes för att ha behandlat de gamla illa på servicehuset där de arbetade och stängdes av från jobbet. Alla tre nekade och Kommunal drev deras fall till Arbetsdomstolen. Där fick de rätt i att kommunen sade upp dem felaktigt. Trots det blev de alla uppsagda. När KA skrev om fallet visade det sig att kommunalrådet Lennart Eriksson (S) som tog flera beslut kan ha varit jävig.
Läs mer
NU: Sedan KA skrev i höstas har Berit blivit pensionär och Camilla arbetar extra. För Anna har livet tagit en helt ny vändning med jobb i en annan bransch.
– Snopet nog har jag fått anställning. Det känns jättebra. Men det var ju inte det här yrket jag valde en gång i tiden. Jag saknar de gamla, säger hon.
I två och ett halvt år pågick utredningarna kring anklagelserna. Alla tre tänker fortfarande på det.
– Vissa dagar mår jag fortfarande inte så bra efter det som hände. Jag har riktiga tjutdagar. Nu när jag fyllde 65 år kändes det vemodigt att det blev som det blev. Jag skulle ju sluta med flaggan i topp. Det blev inte som jag tänkt mig alls med pensionen, säger Berit.
Fortfarande är inte saken utagerad. Trots att de alla tre har fått skadestånd och lön från kommunen så tvistar de fortfarande om OB-ersättningen som inte betalats ut alls. Frågan är upp till förhandling mellan Kommunal och SKL. Enas man inte kan det bli en ny rättegång i Arbetsdomstolen.
– När man jobbar natt är det en stor del av lönen. Det är konstigt att de inte ger oss den, säger Camilla.
– Det enda bra som kom av det här är att kommunalrådet Lennart Eriksson ska sluta helt plötsligt, säger Anna och får medhåll av flera högt uppsatta personer i Kumla.
Lennart Eriksson själv menar att hans avgång inte har med undersköterskorna att göra.
– Att jag skulle avgå har jag haft klart för mig från början, säger han.
Han avgick som kommunalråd vid årsskiftet och ersätts av en yngre partikollega. Han vill inte uttala sig om kommunen kommer att ändra sitt sätt att sköta känsliga personalfrågor.
Pernilla Josefsson
Eva Csurolyai.
Foto: André de Loisted
Eva fick pengar till biobesök
DÅ: Eva Csurolyai, i Kävlinge, berättade om sina drömmar och sitt liv som arbetslös.
– Om jag går på teater eller bio kraschlandar min ekonomi, sade hon till Kommunalarbetaren.
Läs mer
NU: Bara några dagar efter att KA:s intervju publicerades fick Eva ett brev. I brevet låg två biocheckar och en femhundralapp tillsammans med en hälsning.
– Jag grät. Tänk att det finns sådana människor, säger hon.
Några dagar senare kom ett nytt brev, med ytterligare en femhundralapp från någon annan.
– Jag tittar på båda de här korten då och då och klappar dem lite.
För pengarna ska hon köpa nya skor och en ny tröja innan nyår. Men något biobesök har det inte blivit ännu.
– Jag får prata med mitt barnbarn om vilken film det ska bli.
Eva Csurolyai är kvar på sin fas 3-plats. Under senhösten/vintern har hon ägnat allt mer tid åt sitt illustrerande.
Mats Gustafsson Hedenström
Maths Örtbring tycker det är trist att han blev uppsagd men har inte haft några problem med att hitta jobb.
Foto: André de Loisted
Maths har startat
eget företag
DÅ: Det anrika stuteriet Flyinge sade upp sina hästskötare för att satsa på utbildning i stället för avel. Hästskötarna var oroliga att de inte skulle få några nya hästjobb. Maths Örtbring var en av dem.
Läs mer
NU: Både Maths Örtbring och hans sambo Mattias jobbade på Flyinge. Nu driver de ett företag med inridningshästar. Maths jobbar två dagar i veckan på en hästklinik och jobbar även extra i handikappomsorgen.
– Jag har haft jobb varje dag sedan jag slutade, så jobb fanns det! Både Mattias och jag har blivit headhuntade av andra som gör samma sak som Flyinge, alltså avel och veterinärkliniker.
– Jag är jättenöjd med det liv jag har nu, men det känns ju tråkigt att man efter sju år inte var värd någonting längre. Vi blev uppsagda på grund av arbetsbrist men det fanns ingen arbetsbrist. Den gamla personalen jobbade kvar på timme.
Maths och hans sambo bodde i tjänstebostad. De fick lov att bo kvar där men har köpt en egen gård i Flyinge.
Cecilia Alstermark
Käthe har fått förfrågningar om att föreläsa om hur det är att få stroke mitt i livet.
Foto: Fredrik Persson
Käthes änglar finns i Norge
DÅ: Käthe Rasmussen Jonsson fick stroke när hon var 44 år. I KA nr 14 berättade hon om depressionen och tröttheten som följde – och hur hon blev räddad av att börja måla änglar.
Läs mer
NU: Det var många som tog kontakt med Käthe efter artikeln: Folk som också fått stroke och ville dela erfarenheter, och folk som ville köpa hennes änglabilder. Hon har fått skicka änglar ända till Norge och England – och hon ska få måla en stor ängel på en vägg i en galleria i Växjö.
Bäst av allt är att hon har fått förfrågningar om att komma och föreläsa om hur det är att få stroke mitt i livet. Hon har gjort det några gånger och tycker att det är jätteroligt.
– Jag vill ju att det ska spridas så mycket som möjligt, säger Käthe.
Den negativa biten är att den stora tröttheten är kvar, fast det har gått nästan ett och ett halvt år efter stroken.
– Man är så fruktansvärt hjärntrött att man måste vila för att orka hela dagen. Det är jobbigt när man är i den här åldern, när det finns så mycket man vill göra, säger Käthe.
Elin Steen