Arbetsgivarna och den politiska högern har tagit juridiken till hjälp för att knäcka facken och arbetarrörelsen. Deras omvända klasskamp har förstärkts av domare som ”objektivt” sätter gränser för vad en företagsägare måste tåla från löntagarna och deras organisationer.
  Vid ett seminarium i Stockholm presenterade LO, TCO och den europeiska organisationen för byggfacken rapporten ”Skyddet för den fackliga föreningsfriheten i olika internationella rättsakter och dess påverkan på EU–rätten”.
  Syftet med seminariet var att diskutera hur kollektivavtalens ställning i EU kan stärkas i juridiken.

Niklas Bruun, professor vid Helsingfors universitet och med en rad internationella uppdrag inom arbetsrätten var inbjuden för att kommentera rapporten.
  – Det handlar inte om att försöka stärka kollektivavtalens ställning. Läget är betydligt allvarligare, det handlar om att försöka förhindra ytterligare försämringar, säger han.
  Niklas Bruun, som sitter i FN–organet ILO:s föreningsfrihetskommitté, menar att EU:s ledare bryter mot föreningsfriheten, förhandlingsrätten och konflikträtten som är grundläggande delar av de mänskliga rättigheterna enligt ILO:s konventioner och Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna samt Europarådets sociala stadga.
  Hans kritik gäller att EU:s ledare kräver att krisländerna i EU river upp kollektivavtal, sänker löner, försämrar anställningsvillkor, försämrar anställningstrygghet, förbjuder nationella avtal och branschavtal och att dessa ersätts med företagsavtal eller individuella avtal.

ILO:s föreningsfrihetskommitté, som alltså Niklas Bruun sitter i, konstaterade för en tid sedan att sparkraven som EU:s ledare tvingat på Grekland i utbyte mot ekonomiska stödpaket kränker föreningsfriheten och rätten till kollektiva förhandlingar.
Enligt Niklas Bruun har liknande brott mot de mänskliga rättigheterna ställts i EU–ledarnas krav mot Irland, Portugal, Spanien och Italien.
  – Vi ser hur EU allt mer agerar för att försvaga kollektivavtalens ställning, även här i Norden, för att lösa den ekonomiska krisen, säger Niklas Bruun.
  Trots att detta strider mot ILO–rätten och konventionen om de mänskliga rättigheterna så är detta tillåtet enligt EU–rätten som sätter företagens rättigheter före allt annat,

Niklas Bruun är kritisk till att de fackliga organisationerna inte protesterar mer mot hur EU:s ledare och EU–domstolen agerar eller ställer upp i solidaritet för varandra där försämringar sker.
  – Facken är för tysta tycker jag. De sluter sig nationellt och försvarar villkoren i sitt land. Facken borde satsa sina resurser på europeisk nivå för att påverka politiken och juridiken, säger Niklas Bruun.
  Han tycker att facken ska vara pådrivande för att stärka ILO:s ställning i konflikten mellan ILO–rätten och EU–rätten.
  – Det är minst lika mycket en politisk fråga. Där kan facken bidra till att stärka ILO:s ställning och status, säger Niklas Bruun.

Norrmannen Stein Evju, professor i arbetsrätt vid Oslo universitet och tidigare domare i Europarådets kommitté för sociala rättigheter, håller med om att facken och politikerna borde satsa mer för att påverka politiken och juridiken inom EU.
  – Det hänger samman, eller som Nalle Puh svarade på frågan om han ville ha mjölk eller honung, ja tack både och, säger Stein Evju.
  Gunde Odgaard, generalsekretare i kartellen för åtta danska fack inom bygg, anläggning och trä, BAT, menar att tiden är förbi då fackförbunden bara kan koncentrera sig på vad som händer på hemmaplan.
  – I Danmark är mer är 7 av 10 politiska beslut beroende av tidigare beslut inom EU. Jag är övertygad om att så är det även i andra EU–länder. Vi måste därför agera på EU–nivå för att påverka politiken och juridiken till försvar för våra rättigheter, säger han.