I årets avtalsrörelse kräver industrifacken löneökningar på minst 2,8 procent. I Kommunals yrkanden till SKL, Sveriges Kommuner och Lansting, finns krav på minst 700 kronor. Enligt SKL motsvarar det 3,1 procent.
  Men när fackförbundet Vision lämnade över sina avtalskrav saknades alltså siffrorna.
  – Vi har uttryckt våra krav som målsättningar. Vi säger ingenting om avtalskonstruktionen. Vi har inte tagit ställning för det ena eller andra, säger Visions förhandlingschef Mona Tapper.

Vision har bytt taktik. I förra avtalsrörelsen var kraven mer precisa. Nu signalerar Vision att man har egna idéer men inte vill fastna i dem utan i stället vara öppna för vad arbetet med SKL ger.
  SKL förordar sifferlösa avtal, men enligt Mona Tapper innebär inte det här att Vision går arbetsgivarna till mötes.
  – Vi har inte gått dem till mötes på något vis, vi säger ingenting om avtalsinnehållet.
  Visions mål är att höja reallönerna, något som facket framhåller att det lyckats med de senaste tio åren.
  Samtidigt ställs krav på att medlemmarna ska ha större inflytande över sina löner, därför vill Vision att den lokala tillämpningen av löneavtalet blir bättre. Tjänstemännen har i många fall fått vänta lika länge som kommunalarna på att förra årets löner ska bli klara.
  – Det är bedrövligt och helt oacceptabelt.

För att lönerna inte ska bli lika sena igen kräver Kommunal en stupstock (sista datum för när lönerna ska vara klara). Men Vision vill inte låsa sig vid ett sådant krav redan nu, det får bli en förhandlingsfråga.
  Tjänstemannafacket vill också större lönespridning och minskade löneskillnader mellan kvinnor och män. Krav finns även på att medlemmarna ska kunna påverka sin arbetstid mer.
  I förra avtalsrörelsen krävde båda facken större anställningstrygghet för de visstidsanställda. Det gör även Kommunal i år. Men frågan är inte lika tydlig i Visions målsättningar.
  – Den finns med. Det är en fråga där de fackliga organisationerna kan samverka.