Hur har det senaste dygnet varit?
  – Det är fortfarande omtumlande. Allt från att jag landade i Zürich, till att jag fick priset, till all uppståndelse efteråt. Expressen tog emot mig på Arlanda nyss och visade en massa bilder, så den stackars taxichauffören fick vänta. Det är helt underbart.

Hur kändes det när ditt namn ropades upp?
  – Lite grann som att: ”Yes, we did it!” Tyvärr går det inte att dela priset, men i hjärtat känns det som att jag delar det med alla jag jobbat med.

 Pia Sundhage.Pia Sundhage.
Foto: Scanpix

Du var förbundskapten i USA och vann OS-guld med dem i somras. Vad betyder ett sådant här pris jämfört med OS-guldet?
  – När man vinner OS är det en stark bubblande känsla. Att få ett pris så här känns mer som att knyta ihop säcken. Som kryddan på moset.

Du har fått stor uppmärksamhet för att du sjöng en del av Bob Dylans ”If not for you” i ditt tacktal. Varför gjorde du det?
  – När jag gick upp där var jag nervös, och engelska är inte mitt modersmål. Jag kände mig mer bekväm med att sjunga en trudelutt än att säga något. När jag såg Abby och Alex (Abby Wambach och Alex Morgan, spelare i USA:s landslag) i publiken kändes det rätt med ”If not for you”. Jag tror att det föll i god jord, när jag gick runt bland gubbarna efteråt sa flera att det var det bästa talet någonsin.

Vad har du för förväntningar inför 2013?
  – Nu lämnar jag guldet i USA och går vidare. Det händer massvis det här året. Det är once in a lifetime, vi har EM på hemmaplan i sommar. Jag förväntar mig att vi gör vårt allra bästa och spelar en spännande fotboll, då kan det räcka riktigt långt.