Med denna tredje bok sätter Unni Drougge punkt för handel och vandel runt frilansjournalisten och privatspanaren Berit Hård, hon som har pytonormen Lucifer och gangstern Ted som enda varaktiga vänner. Berit är fet, 40-plus, äter bara skräpmat, klär sig smaklöst och konsumerar oroväckande stora mängder sprit och pulver. Hon orkar inte engagera sig känslomässigt, utan drar hellre hem engångsligg från krogen. 

Men som journalist dras hon mot kvalitet och sanning. Och känslan för rättvisa och ett bra scoop drar henne in i skönhetsindustrin, där verkligheten kan ge riklig inspiration. En viss plastikkirurg i Malmö ger grunddragen, runt vilken hon spinner en historia som dessvärre skulle kunna vara sann.
  Finalen är kanske det minst sannolika, men jag gillar den! Trots viss felklang i berättarspråket hänger jag kvar, vill veta hur det går, och önskar Hård allt gott i livet utanför litteraturen.