Väskan som fixar vatten till massajerna

I centrala Falun i en presentaffär står små svarta väskor med loggan ”Bara vanligt vatten”. Även i andra affärer säljs väskorna utan egen vinning. På väskans kortsida står namn på sponsorer, allt från en herrfrisering och handelsträdgård till Britsarvets vårdcentral.
   Att väskorna överhuvudtaget finns beror på att undersköterskan EvaMarie Disby lägger ner sin själ i ett vattenprojekt i Kenya.

Det hela började med att hon träffade en massaj. I Falun! Massajerna är en folkgrupp i Kenya och Tanzania. Den här massajen kom från steppen vid foten av Kilimanjaro, som ligger i Tanzania, vid gränsen till Kenya. Han besökte Centrumkyrkan i Falun och berättade om hur folk svälter och lider nöd på grund av den svåra torkan. Massajerna har ett skriande behov av vatten och ska bygga tre dammar för att samla regnvatten. De behöver pengar. Varje damm kostar minst 50 000 kronor.
   EvaMarie lyssnade. Hon är aktiv i Centrumkyrkan, som är ansluten till pingströrelsen. Efteråt råkade någon säga till henne: Tro på dina drömmar! Hon kände sig lite irriterad, hon hade väl inga särskilda drömmar längre. Men massajens berättelse berörde henne djupt.
   – Kvinnor och flickor får gå tolv timmar fram och tillbaka för att hämta vatten i dunkar, som de bär på ryggen, berättar hon. Dammarna kommer att förändra hela deras liv.

Massajen, som besökte Falun, kunde inte tro det var sant när han fick veta att vi i Sverige har så gott om vatten att vi till och med duschar och spolar toaletterna med vanligt dricksvatten.
   – Vi i vår tur värdesätter inte ens vårt rena kranvatten utan slänger ut pengar på dyrt flaskvatten, konstaterar hon.
   En dag när EvaMarie var på väg till jobbet, med matlådan i en sladdrig genomskinlig plastpåse, föll tankarna på plats: Varför inte tillverka en behändig väska att ha matlådan i. Och varför inte sälja sådana väskor och skänka pengarna till massajerna.

Snabbt började hon lansera sin idé och fick ett företag i Falun att designa och leverera väskan.
   När hon i slutet av augusti äntligen höll den i sin hand var hon utom sig av glädje.
   – Det var nästan som efter en lång graviditet, en väntan som till slut gav resultat, säger hon.
   2 900 väskor kom i 29 kartonger. Idag finns bara 7 kartonger kvar.

Hon håller upp väskan i köket i villan i Falun och låter som en driven försäljare, när hon berättar hur den kan användas till allt, till exempel att ha gympaskorna i eller stoppa ner termosen i när man ska ut i svampskogen. Den går att bära på axeln och det går att vika ihop den. Färgerna, svart, grönt och rött symboliserar den kenyanska flaggan. Och den kostar bara 50 kronor.

Själv har hon numera alltid matlådan i väskan när hon cyklar till jobbet.
   Försäljningen går över förväntan. Hon har vandrat runt i Falun och skaffat sig sponsorer. Även personalen på kirurgavdelningen på Falu lasarett, där hon själv jobbar, har låtit sig övertalas och ståtar med avdelningens namn på väskan. För att få sin logga på den måste man skänka 2 500 kronor. Arbetskamrater och vänner säljer väskor och nu lanseras den även i Svärdsjö, Småland och Stockholm. EvaMarie ägnar allt mer tid åt att överföra pengar från andra till banken.
   – Jag räknar med att få ihop minst 140 000 kronor, säger hon.

EvaMarie har ställt den bärbara datorn på köksbordet och visar sin hemsida, pekar på en karta och visar var massajerna bor. På en bild kan man se hur den första dammen har börjat fyllas med vatten. Det har varit problem.
   Elefanterna vill också ha vatten. Dammen har fått omgärdas med ett elstängsel.
   Det som driver henne är enligt hennes egna ord:
   – Jag är en glad person och envis. Har jag börjat något vill jag slutföra det.
   På frågan hur hon kom på loggan ”Bara vanligt vatten”, svarar hon:
   – Jo, man spiller vatten och tänker äsch det är bara lite vatten, men för massajerna är det långt ifrån någon självklarhet. Vatten är nödvändigt för att de och deras boskap ska överleva, för att de ska kunna odla majs och bönor. Därför behöver de all hjälp de kan få.  

Intresset för vatten och Afrika har funnits i bakgrunden sedan EvaMarie var barn. När hon var sju år tittade hon på ett tv-program från Afrika. Det var torka i vissa områden redan på 70-talet. Hon visar en bild på sig själv som liten flicka i en filt runt kroppen och en vattendunk på huvudet. Det var då drömmen föddes om att bli barnmorska och flytta till Afrika. Den fick ett plötsligt slut när hon som ung praktiserade på en förlossningsavdelning. Hon insåg att hon inte passade för yrket, att hon inte ville ta det enorma ansvar som krävs, när ett barn ska komma till världen.

I stället fick hon nytta av sin undersköterskeutbildning några månader i Indien och flera år i Turkiet. Hon har varit missionär i Istanbul och Efesos tillsammans med sin man.
   – Inte ens i Turkiet är vatten någon självklarhet. När elen slutade fungera gick det inte att pumpa upp vattnet, berättar hon.

Nu drömmer EwaMarie om att torkan i massajernas område ska ersättas av grönska, att de ska kunna plantera träd och odla tillräckligt med grödor för att även sälja på marknaden. Barnen, speciellt flickorna, ska kunna ägna sin tid åt att gå i skola i stället för att hämta vatten.
EvaMarie har aldrig varit i Kenya, men ska åka dit till sommaren.
   – Kan det inte bli juli snart, säger hon.
   Ibland har hon fått nej, när hon jagat sponsorer.
   – Man får aldrig låta sig nerslås, poängterar hon och talar hellre om alla generösa människor, som har gett henne stöd. Den kristna tron ger henne också styrka.

Hon har ett silverkors i en kedja runt halsen.
   – Kyrkan och tron är mitt liv, men det ska vi inte prata om nu. Det är ju vatten till massajerna, som du kom hit för att skriva om, säger hon och funderar om det skulle gå att även anordna konserter.
Hon betonar att detta är ett självhjälpsprojekt.
   Massajerna bestämmer hur de vill gå vidare.
   – Men risken finns att jag vill göra ännu mer efter Kenyaresan.