Sista dagen för mitt bloggande tänkte jag prata om trender på den japanska arbetsmarknaden. Jag kommer att utgå ifrån ett möte som jag hade med fackliga representanter, en föreläsning om globalisering och förändrade normer på arbetsmarknaden och flera engelskspråkiga skrifter från departement för hälsa, arbete och välfärd.
  Mina bristande kunskaper i japanska sätter käppar i hjulet för mina möjligheter att fördjupa mig i ämnet. Hittills har alla mina källor pekat på samma trender, men ur olika perspektiv. En hel del känner jag igen från Sverige. Andra är mer kännetecknande för Japan, tror jag.

En träff med fackliga kollegor i Japan.

I förra veckan besökte jag det japanska fackförbundet KOMU-ROKYO.  Det är ett samlingsförbund. Deras största medlemsförbund heter JICHIRO, och organiserar anställda i regioner och kommuner. Andra medlemsförbund organiserar bland annat anställda inom skola, departement, transporter, vatten- och avlopp samt skog och post.
  De fackliga representanterna var mycket hjälpsamma och gav mig ett gediget underlag, på både engelska och japanska.

Generella trender på arbetsmarknaden.

Japan har en lång tradition av livstidsanställningar där arbetsgivaren anställer dig som ung och du stannar i samma företag till din pension. Successivt blir du befordrad och får lön efter din position. Givetvis gällde systemet bara för män. Kvinnor lämnade arbetsmarknaden efter giftermål och det första barnet. Verkligheten ser dock annorlunda ut idag.
  Antalet livstidsanställningar blir allt färre och antalet visstidsanställda på deltid och på korta kontrakt ökar. År 1995 hade ungefär 20 procent av de anställda någon form av visstidsanställning – idag är det runt 35 procent (Ministry of Internal Affairs and Communication). Fler tillfälliga jobb på deltid skapar också möjligheter för kvinnor med barn att återvända till arbetsmarknaden – men med sämre anställningsvillkor.

En annan trend är ökade inkomstskillnader. Allt fler arbetstagare tjänar allt mindre på sitt lönearbete. Samtidigt pågår en parallell utveckling där vissa grupper får allt större del av sin lön efter prestation och bonus. En föreläsning på temat ”Globilization and convergence of the labor market norms: A case study of the Japanese financial sector” bekräftade bilden. Det var Ass. Prof. Hiroshi Ono vid Texas A&M University som höll en föreläsning. Hans forskning visade att utländska företag inom den finansiella sektorn har påverkat lönesättningen i japanska företag. Enligt departementet går det att se en liknande utveckling inom fler sektorer.
  Liksom i Sverige har japanska ungdomar svårare att hitta arbete och är därmed oftare arbetslösa än äldre. Det finns många förklaringar bland annat att unga har kortare arbetslivserfarenhet och ett mindre kontaktnät. Utbildningsnivån spelar också roll. Förra året var arbetslösheten i åldersgruppen 15-24 år närmare 12 procent för dem med lägst utbildning, runt 7 procent för dem med teknisk yrkesutbildning och drygt 8 procent för dem med högskoleutbildning. I alla övriga åldersgrupper är arbetslöshetsnivån lägre bland högskoleutbildade.

Den sista trenden vi diskuterade var den förändrade näringsstrukturen. Om vi jämför antalet sysselsatta inom olika näringar år 2002 med 2012 kan vi se att vissa näringar har växt och andra minskat. År 2002 var de tre största näringarna tillverkning (19 %), handel (18 %) samt bygg och anläggning (9 %). Tio år senare ligger handel (17 %), tillverkning (16 %) och sjukvård, hälsa och omsorg (12 %) i topp. Bygg- och anläggning har halkat ner till fjärde plats (8 %). Eftersom den japanska ekonomin krymper är det faktiskt bara inom näringen sjukvård, hälsa och omsorg som antalet anställda har ökat mellan åren – med över två miljoner anställda. 

Fackliga utmaningar på en förändrad arbetsmarknad. 

Den största utmaningen för ett fackförbund inom offentlig sektor är dock att höja lönerna i en krympande ekonomi och med ledamöterna i parlamentet som löneförhandlare. Där finns det partier vars huvudmål är att sänka skatterna. Problemen är liknande inom kommuner och regioner.
  Att skapa tryggare anställningar och bättre arbetsförhållanden för visstidsanställda är också stora utmaningar. De största vinnarna skulle vara kvinnor och äldre arbetstagare som vill arbeta kvar efter pensionen.

Förutsättningarna för de japanska fackförbunden ser mycket olika ut. Bransch, storlek och traditioner spelar roll. Det fackliga arbetet skiljer sig stor mellan offentlig och privat sektor. Till exempel har inte alla statsanställda rätt att teckna kollektivavtal, bilda fackförening eller strejka. För att göra det möjligt krävs en ändrad lagstiftning. Det är definitivt en stor utmaning för facket.
  Trots kritik från ILO har Japan ännu inte infört organisationsfrihet för alla anställda på arbetsmarknaden. Det demokratiska partiet har inte lyckats genomdriva en lagändring. Som det ser ut nu lär de inte få nytt förtroende att leda landet ytterligare en mandatperiod.

Mycket kvar att göra.

Det finns både likheter och skillnader mellan utvecklingen på arbetsmarknaden i Sverige och i Japan. Det är mycket jag inte förstår, jag har få att fråga och ingen säger emot. Förhoppningsvis ska jag än dock under min tid här i Japan lära mig många nya saker som jag kan dra nytta av i framtiden.

Tack för den här veckan.

Det har varit roligt att skriva om mitt liv här i Japan- stort som smått. I helgen blir det försäljning av hembakat på barnens skola samt luciatåg och julbasar på den svenska ambassaden. Nästa vecka får jag förhoppningsvis mer tid för mina hemläxor.