Det oroliga livet som vikarie

Cecilia Hultgren.

En strimma av den bleka novembersolen syns på bordet. Det är eftermiddag, de gamla vilar på Tussmötegården i Stureby, söder om Stockholm. Cecilia Hultgren har tid att sitta en stund. Hon började här som vårdbiträde för två och ett halvt år sedan. Då gick hon på timme.
  – Jag gick upp fem varje morgon, duschade och klädde på mig. På helgerna också. Så väntade jag på att de skulle ringa. Sedan var jag här på en halvtimme.
Och hon fick jobba, mycket. Det tror hon beror på att de på Tussmötegården visste att hon alltid var redo.
– Jag tackade aldrig nej. Men det var jobbigt. Man kan inte planera, man kan inte boka tid hos tandläkaren.
Hela tiden fanns oron där, att inte veta hur mycket jobb det skulle bli. Cecilia sparade så mycket hon kunde av lönen, ifall hon skulle bli arbetslös.
– Jag är miljövänlig, jag har kvar mina gamla möbler hemma, säger hon och skrattar.
Men även om Cecilia skrattar ofta finns allvaret där.

Vikariaten har avlöst varandra. Det senaste går ut i december. Får hon fortsätta blir hon inlasad i januari.
  – Jag tror att jag får fortsätta här, men jag har inte papper på det så jag känner mig otrygg.
  En fast tjänst är lika med frihet.
  – Då vet man när man får sin månadslön, man behöver inte vara orolig för räkningarna. Man skulle kunna planera livet, åka till Mallorca på semester.
  Hon känner sig blyg, vet att chefen har mycket just nu och vill inte fråga hur det ska gå. När det är dags att sova kan oron komma. Cecilia ligger och vrider sig och har svårt att somna. Klockan fem är det dags att gå upp.
  – Jag är orolig för att bli timvikarie igen. Jag var så stressad, jobbade och jobbade. Ändå var jag rädd för att inte få jobb dagen efter. Jag sprang hela tiden.

När Cecilia Hultgren var timvikarie var hon alltid beredd på att Tussmötegården skulle ringa. På jobbet anstränger hon sig för att visa vad hon kan.

Hon minns sin första semester. Hur trött hon var i hela kroppen, att hon nästan inte orkade röra sig. Och så skrattar hon igen.
  – Jag mår jättebra när jag är här med mina kollegor. Därför blir jag också orolig, jag vill inte förlora mitt jobb. Jag vill jobba här. Jag känner att jag kan göra ett bra arbete.
  När Cecilia fyllde 50 bjöd arbetskamraterna på grekisk restaurang. Vad gäller arbetsuppgifterna är det ingen skillnad på att vara fast anställd och vikarie.
  Cecilia går för att hjälpa Birgit Bölke, hon har besök av sonen Leif, som snabbt intygar att Cecilia är underbar. Snart är hon ute i korridoren igen och skyndar vidare till köket för att förbereda middagen.
  Hon pratar med en kollega som blev klar som undersköterska i våras och går på timme. Hon har jobb tre-fyra dagar i veckan och är glad för det. Tillsammans börjar de duka för middagen.
  Ute i korridoren möter hon Hana Girmay. Hon är vårdbiträde, började som timmis för två år sedan och fick vikariat i våras. Nu hoppas hon på förlängt.
 Som timmis är det svårt att veta hur mycket jobb det blir. En månad kan det bli heltid, andra bara några dagar. Lönen kan vara 16 000 eller 3 000 på en månad. Men maken har fast tjänst, man får planera, konstaterar Hana. Och äta grönsaker i stället för lax.

Ute skymmer det. I ett rum slår klockan fyra. Från köket hörs slamret av porslin. Cecilia jobbar till fem i dag. Men många dagar händer det att hon sitter kvar vid datorn längre än så.
  – Jag vill visa att jag är bra på dokumentation och genomförandeplaner.
  Morgonen därpå sänder TV-nyheterna från USA. Obama har vunnit presidentvalet. Cecilia serverar frukost på Tussmötegården och rådgör med Madde Johansson. Hon som flyttade till Stockholm för att få jobb, blev klar undersköterska i våras och sedan har gått på timme och korta vikariat. Madde kan inte räkna hur många jobb hon sökt. Hon vill ha en fast tjänst, köpa lägenhet och vara ledig en sommar.

”Jag tror att jag får fortsätta, men jag har inte papper på det så jag känner mig otrygg”, säger Cecilia Hultgren.

Semester är lyx. Cecilia har 20 sparade semesterdagar, om vikariatet inte förlängs får hon ut dem i pengar.
  – Man tar inte semester, man vill visa att man kan jobba. Man vill inte att någon ska ta ens plats.
  Nu sitter hon hemma i vardagsrumssoffan. Hon har en ledig dag. Till skillnad från när hon gick på timme känner hon sig ledig. Kan koncentera sig på att läsa. Förr väntade hon bara på att de skulle ringa. Ofta sitter hon just där, nedsjunken i den röda manchestersoffan och läser. Gärna socialpsykologi, just nu Eric Fromm. Men också ryska klassiker, eller konst och teater. Så berättar hon om hur hon spelat i teatergruppen Vinto Sur och om pjäsen ”Mannen som blev en hund” av Osvaldo Dragún, där hon hade rollen som hundens hustru.
  –Den handlar om hur man anpassar sig som arbetslös.
  Pjäsen beskriver en man som sökte jobb, det enda han fick var ett arbete som hund. Han lärde sig skälla och gick runt på alla fyra, lyfte på benet när han kissade.
  –Det är så, när man är arbetslös gör man massor av saker för att få jobb. Man anstränger sig hela tiden.
  På gatan utanför gasar en bil för att komma upp för backen. Ljudet dämpas av fönstren. Cecilia blir allvarlig och säger bestämt:
  – Vi kan inte få jobb som inte finns, vi vikarierar för dem som får barn och går på utbildning. Men vi kan inte ta deras jobb. Man har sparat på vården, det är arbetslöshet, det är problemet. Det är inte chefens fel, det är politikernas fel.