Tre vuxna systrar och en dominant överklassmamma (Marie Göranzon) återsamlas. Snart pyr huset av gamla aggressioner och vi får ett underbart relationsdrama i riktig Norénsk och Bergmansk anda.
  Filmen lånar form av teatern och delas upp i tre akter, ett snyggt och ironiskt grepp i sammanhanget. Ja, det här är en otroligt snygg film. Döttrarna går igenom olika kriser och har helt olika roller i familjen. Överdrivna sådana förstås, men vad vore väl annars ett äkta drama? Här finns den duktiga, kontrollerade Katarina (Helena af Sandeberg), den struliga fotomodellen Elin (Carolina Gynning) och den unga, ångestfyllda Lova (Alexandra Dahlström).

Alla har de olika sätt att tackla sin kritiska mor. Eller, Elin är den enda som vågar och när hon bryter den äckliga tystnaden och utropar ”Alltså ibland är du så jävla dum i huvet” på klingande Gynning-skånska är det så fint att det inte gör något alls att skånskan inte passar in i den här familjen för fem öre.
  Här har man valt mycket bra skådespelare, som Dramatens Marie Göranzon och Helena af Sandeberg. Nybörjaren Carolina Gynning imponerar stort.
  Helst hade jag velat få lite mer, lite djupare av dessa karaktärer.