Anna kämpar med svenskan

Anna Hakobyan möter mig i det kalla regnet vid busshållplatsen i Andersbergs centrum i Gävle. Vi går till hennes lägenhet en liten bit bort, där hon bor med sin son.
  – Nu ska vi ha en kopp varmt kaffe. Jag har bara snabbkaffe, går det bra? säger Anna och dukar fram på soffbordet i vardagsrummet.
  Hon talar med brytning, men de vardagliga orden verkar komma lätt och obehindrat. Efter en stund avslöjar hon att det inte är så enkelt. Många gånger blir det inte alls som hon tänkt sig.
  – Orden kommer ut fel och jag blir ledsen. Ofta förstår jag det på en gång, och ber om ursäkt, säger hon.

Så fort hon sagt det funderar hon på om ”ledsen” verkligen var rätt ord. Kanske skulle ”orolig” eller ”besviken” vara bättre?
  Hon vet att hon delar den här känslan med många andra.
  – Vi kan inte slappna av. Vi tappar energi av rädsla för att göra fel. Jag är hela tiden så spänd och har ofta huvudvärk när jag kommer hem, säger Anna.
  Det beror inte på att folk hon möter är kritiska. De flesta är tvärtom positiva och uppmuntrande. Men Anna vill helt enkelt säga rätt och göra rätt. Hon ber också mig att jag ska ändra hennes citat så att det blir korrekt svenska i tidningen. Jag lovar.

När Anna kom till Sverige 2001 var allt nytt och främmande, men hon var hon fylld av hopp och energi. Familjen hade flytt från Armenien, nu skulle de bygga upp en bra tillvaro här. Hon skulle lära sig svenska och fortsätta som barnmorska, barnen skulle gå i skolan och skaffa sig bra utbildningar.
  Anna lärde sig svenska snabbt, snabbast i klassen.
  Då kom beskedet att de inte fick asyl.
  Fem års kaos följde. De överklagade, tvingades gå under jorden för att inte bli utvisade, och levde gömda i flera år. De flyttade till Norge och tillbaka igen.
  Oron för framtiden tog all Annas energi. Särskilt oroade hon sig för barnen. Hur skulle det gå för dem när de missade så mycket av skolan i tonåren?
  När de till slut fick uppehållstillstånd var Annas kraft i stort sett borta – liksom svenskan.
  – Det var ett nytt språk och det försvann, konstaterar Anna.

Anna fick en praktikplats på sjukhuset i Gävle. Så småningom blev det ett riktigt jobb, med gott om arbetskamrater och många tillfällen att öva på svenskan. Men den här gången var det mycket svårare. Hjärnan var inte längre lika villig att ta emot det nya språket.
  Idag förstår hon ungefär 90 procent när hon läser svenska. Tevenyheterna hänger hon med i, men när folk pratar snabbt blir det svårt.
  – Jag låtsas ibland förstå, för jag vågar inte fråga så många gånger, säger Anna.
  Vad är det då som är så svårt med svenskan? Anna tycker att det är så väldigt liten skillnad mellan orden. Uttalar man en vokal bara lite fel så blir det ett helt annat ord. Och så är det ordföljden. Anna kan armeniska och ryska, och i båda språken är ordföljden mycket friare.
  – I svenskan förstår ingen vad man säger om inte alla ord är på rätt plats!
  Hon vill lära sig språket mer systematiskt, särskilt grammatiken. Men tiden räcker sällan till. Nu har hon fullt upp med att läsa in en undersköterskekompetens. Hon förlorade nyligen jobbet för att hon inte har den formella kompetensen, trots sin sjuksköterskeutbildning och många års arbete på sjukhus.

Idag jobbar Anna på ett äldreboende. Hon tycker om kontakten med de gamla, men jobbet är ganska ensamt. De är bara två på samma tur på avdelningen, jobbar oftast på varsitt håll och hinner inte prata mycket.
  Anna trivs bra i Sverige. Det är enkelt att leva här, samhället fungerar. Och hon tycker mycket om svenska språket också, fast det är så svårt. Men ambitionerna hon hade när hon kom hit har ändrats. Nu är det bara barnen hon tänker på när jag frågar om hennes drömmar om framtiden.
  – Jag vill se barnen friska och lyckliga och att de inte behöver kämpa så mycket som jag, säger Anna.