”Jag tror faktiskt att jag aldrig har stött på en så självgod person som jag själv”, skriver Stig Larsson i sin självbiografiska roman. Och det lyckas han verkligen förmedla. Vi får lära känna det dryga geniet, mannen, myten Larsson och – jag tycker mer synd om honom än känner beundran.
  Amfetamin, sex, fotboll, kompisar, dödsångest och så lite skapande är bokens huvudingredienser. Och han beskriver det bra, han skriver ju bra.

Många ord och sidor ägnas åt amfetaminet, han säger sig vilja avskräcka andra från att testa knarket. Men går det hem? Larsson säger själv att han tack vare amfetaminet skrivit bättre böcker. När han sedan fått legendstatus på kuppen kan man undra hur avskräckande det är för unga med romantiska författardrömmar.
  Flera partier känns som skrävel, han försäkrar att det är sant. Men så påstår han plötsligt i en av sina minnesbilder att Djurgården 2003 eller 2004 förlorade i fotboll mot Enköping med 0-1, och det är VERKLIGEN inte sant. Om det inte var en träningsmatch men Larsson hörde referatet på radio och mig veterligen sändes inte träningsmatcher på radio då heller.
En petitess, en detalj som ändå påverkar min läsning. Hans lite grabbiga sätt att förhålla sig till läsaren, som tydligen är en man, är också irriterande. Du vet ju hur tjejer är, blink, blink, ungefär.

Men mest påverkas jag av hur han i slutet av boken beskriver övergrepp mot kvinnor i sexuella situationer. De har bett om det, hävdar han. Han drar till med siffran att sex av tio tjejer han träffat velat ha det så.
  Man får beundra hans ärlighet (om det nu är sant) att inte väja för att visa vilket svin han varit. Men kluvenheten tilltar, jag vill ju läsa vidare och ibland framstår han nästan som en mysfarbror. Jag våndas över att betygsätta. För hur betygsätter man en sådan här människa? En fascinerande bok om en rätt sorglig man.