Rapporten ”Demokrati som hinder för EU:s fria rörlighet” beskriver hur EU har tagit över allt mer makt från nationalstaterna. Motorn i denna utveckling är EU–domstolen. Den har sedan 1960–talet i flera domar drivit på utvecklingen av EU som en federal stat där EU–lagstiftningen går före nationella lagar.
  Johan Danielsson menar att det ändå har funnits ett samförstånd om att EU inte ska lägga sig i hur medlemsländerna utformar sin välfärd och arbetsmarknad. EU:s fokus har istället legat på att riva hinder för den inre marknaden med fri rörlighet för arbetskraft, kapital, varor och tjänster.
  – Domstolen har brutit detta samförstånd genom att också lägga sig i hur arbetsmarknaden organiseras, säger Johan Danielsson.

Enligt honom tvingar EU–domstolen fram en anpassning i alla medlemsländer till den anglosaxiska arbetsmarknadsmodellen där många arbetar utan kollektivtal och där facken är svagare med mindre inflytande jämfört med i Sverige och andra nordiska länder.
  Domstolen har blivit ett slags fri rörlighets–talibaner som vill förbjuda allt som hotar att inskränka marknadens totala frihet.
  Utöver detta har EU–kommissionens makt ökat i krisens spår. Kommissionen har bland getts befogenhet att med hot om böter uppmana medlemsländer att sänka budgetutgifter som till exempel går till offentligt anställdas jobb och löner.

När Socialdemokraterna och LO på 90–talet ville ansluta Sverige till EU var argumentet bland annat möjligheten att vi skulle vara med och påverka politiken i EU.
  Johan Danielsson konstaterar att det har misslyckats på många sätt.
Enligt honom har EU–domstolen i sina domar till och med underkänt politiska beslut och omtolkat dem. Detta gäller bland annat i fallet med utstationeringsdirektivet som politikerna bestämt är ett minimidirektiv för villkor för utländska arbetare i ett annat land.
  Domstolen har istället slagit fast att minimivillkoren i direktivet är taket och att inga villkor som är bättre för dessa arbetare får ställas eftersom det hotar att inskränka den fria rörligheten.
  Detta var en av grunderna i Lavaldomen där domstolen fann att Byggnads stridsåtgärder för att kräva svenskt kollektivavtal vid ett företag som hyrde in lettiska byggnadsarbetare till ett skolbygge i Vaxholm var olagliga.

Johan Danielsson menar att EU från början byggde på två slags integration.
  Dels den negativa som går ut på att rasera handelshinder och diskriminerande regler för företagen och löntagarna på den inre marknaden. Och dels den positiva integrationen som skapas av gemensamma politiska beslut om hur EU:s medlemsländer ska utvecklas.
EU–domstolen har tagit sig an uppgiften att driva på den negativa integrationen, på senare tid på ett sätt som har fått Europafacket att protestera mot att grundläggande fackliga rättigheter kränks.
  Men politikerna klarar enligt Johan Danielsson inte av sin uppgift att enas om den politiska utvecklingen genom positiv integration.
  De länder som är för mer av social välfärd och fackliga rättigheter får inte igenom sina förslag eftersom dessa stoppas av de länder som vill ha mindre av social välfärd för alla och mindre av fackliga rättigheter.
Omvänt så stoppar de mer löntagarvänliga länderna politiska förslag från länder som vill försämra löntagarnas rättigheter.

Enligt Johan Danielsson kan inte ens politikerna enas om att förtydliga och skärpa EU–rätten när EU–domstolen har valt att tolka direktiv och redan fattade politiska beslut på ett annat sätt än vad som var politikernas avsikt.
  Han ser två möjliga vägar för LO och Europafacket i framtiden för att försöka stärka löntagarnas rättigheter.
  – Eftersom EU har tagit över lagstiftning kring arbetsmarknaden så är ett alternativ att vi ska arbeta för en EU–arbetsrätt som är lika för alla länder och som beslutas på EU–nivå. Men den måste i så fall ha gemensamma maximiregler eftersom EU–domstolen väljer att betrakta minimiregler som tak ingen tillåts överskrida, säger han.
  Det är inget alternativ som Johan Danielsson själv tror är möjligt att genomföra. Han tycker att det vore bättre om arbetsrätten fortsatte att vara en nationell angelägenhet och att EU fick klara regler som förhindrar domstolen och kommissionen att lägga sig i dessa frågor.
  – Det pågår informella diskussioner om att se över EU:s fördrag. Vi borde l dessa diskussioner lyfta förslaget att skriva in i fördraget att EU:s institutioner inte tillåts fatta beslut som rör hur medlemsstaterna organiserar sin välfärd och arbetsmarknad, säger han.

Johan Danielsson tycker att LO och Europafacket borde kräva besked av de politiska partierna om de vill införa sådana regler i fördraget.
  I dag har LO och Europafacket som ett av sina viktigaste krav att det införs ett socialt protokoll i anslutning till fördraget. Detta protokoll skulle slå fast att inga beslut får fattas i EU som inskränker löntagarnas fackliga och sociala rättigheter.
  – Det är fortfarande ett viktigt krav att driva. Men det räcker inte. Om vi inte lyckas begränsa EU–domstolens makt är risken att den fortsätter att omtolka politiska beslut närhelst domstolen anser att dessa beslut strider mot principen om fri rörlighet, säger Johan Danielsson.