Fylla och åter fylla. Precis som i Min kamp 4 super Knausgård. Intill medvetslöshet. Som läsare blir jag rätt trött.
  När jag sedan läser om hur han får sina första uppdrag som recensent och sågar allt har jag lust att göra det samma. Men det är där som det börjar hända något mer. Och trots min leda måste jag erkänna att det faktiskt händer något hela tiden. Någonstans finns skeendet och det är det som får mig att fortsätta läsa. Trots allt.

Knausgård börjar på Skrivekunstakademiet , ska satsa allt och har skrivkramp. Har förhållanden och är otrogen. Tvivel och destruktivitet … och ändå går det framåt. Det är väl just det som fångar mig.